Gudarna måste vara tokiga (i varje fall Arbetsförmedlingen) Del III

Här kommer den tredje och sista delen i min lilla miniserie om Arbetsförmedlingen. Serien har gett upphov till ett flertal delningar och trådar på lite olika ställen på Facebook. En vanlig synpunkt är att det jag beskrev i de två tidigare blogginläggen skulle vara en enskild förmedlares eller ett enskilt Arbetsförmedlingskontors bristande kompetens eller oförmåga att förstå Arbetsförmedlingens uppdrag korrekt. Det är jag övertygad om att det inte är.

Jag ville med det exempel jag gav i Del I och de bakomliggande orsakerna till detta i Del II, visa på det systemiska och det systematiska i beteendet och dess konsekvenser för de sökande (Del I) och samhället/regeringens uppdrag (Del II). Kopplingen till personalen på Arbetsförmedlingen som jag gör är snarare till den medarbetarundersökning som genomfördes i slutet av 2012 och som presenterades den 30 januari i år.

I medarbetarundersökningen för 2012 visar det sig att på nästan varje punkt har personalens uppfattning om det man frågar om försämrats sedan 2011. Exempelvis: på frågan om det är högt i tak har siffran sjunkit från 60 till 47 (alltid av 100 möjliga).

På frågan om AF är en hälsofrämjande arbetsplats är siffran 52 jämfört med 60 året innan. På frågan om förtroendet för ledning och styrning på central myndighetsnivå är siffran 50 (finns ingen jämförelsesiffra för 2011).

Den ”bästa” siffran har man på frågan om alla behandlas lika, oberoende av kön, etnicitet etc; siffran där är 75. (Om man svarat så för att det är positivt – alla behandlas lika väl – eller negativt – att alla behandlas lika illa – är dock oklart.)

I korthet kan man säga att det är ganska många av de anställda som inte tycker att det är speciellt roligt att arbeta på Arbetsförmedlingen.

Att på olika sätt ”köra med folk” genom att ställa krav som man inte ens själv tycker är relevanta för att stödja sina kunder i deras arbetssökande eller att skicka folk på aktiviteter, coaching och program av olika slag som – av många, inte alla – uppfattas som kränkande, förminskande och förnedrande, kräver att man ser sina kunder som en annan sorts människor. En sort som man kan göra lite vad man vill med, som inte vet bättre, som behöver ”aktiveras”, stöttas, tas om hand.

Solidaritet är, enligt Sven-Eric Liedman, att se sig själv i andra (Liedman, 2000). Att se att ”den andres” situation lika gärna skulle kunna ha varit min. Hur skulle jag då vilja bli bemött? Hur skulle jag då vilja bli tilltalad? Som statistik? Exempelvis som representant för en grupp? Typ: 46 år, kvinna, svensk, akademiker = åtgärd 1; 21 år, man, utlandsfödd, gymnasium = åtgärd 2, osv? Eller som jag skrev om i Del I och II; att likt boskap fösas runt för att organisationen ska kunna visa upp goda siffror? Tror inte det.

Att behandla enskilda människor som representanter för en grupp blir bara möjligt om man väljer att inte se sig själv i andra. Jag skulle nog säga att det vore att förneka även sig själv som (med)människa. Den som väljer och orkar att se sig själv i andra, mår antagligen inte heller bra av att ”köra med folk” på det sätt som AFs verksamhet uppmuntrar. Om man tvingas bortse från sig själv som medmänniska under en längre tid eller när man inser att det är det man måste göra finns det två alternativ.

Antingen odlar man myten om sig själv och organisationen som överlägsen sina kunder när det gäller ”vad som är bra för dem”, dvs man rättfärdigar bemötandet, eller så kommer man att må allt sämre. Om man då känner att det inte ens är OK att diskutera verksamheten och dess konsekvenser – för den sökande eller för en själv – och än mindre att kritisera verksamheten, då går det brant utför. Både med verksamheten och personalens välbefinnande.

Det kanske är det som händer på Arbetsförmedlingen?

 

 

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:

Latest posts by Lisbeth Rydén (see all)

4 Kommentarer
  1. EB
    EB says:

    Bra att någon lyfter detta på ett så strukturerat och bra sätt. Vi är många i AF:s klor som arbetssökande som ser detta men som inte kan förklara för gemene man. Toppen att någon forskare tar bladet ur munnen. ”Ett land är inte en demokrati när det råder munkavle för både myndigheter för deras kunder. En arbetslinje baserad på hot gör människor sjuka och skadar till sist hela landet.”

  2. Margareta Håkanson
    Margareta Håkanson says:

    Det är viktigt att lyfta den omänskliga och kränkande situationen som både arbetssökande och arbetsförmedlare försätts i. Upphandlingen av coaching gör att alla inblandade blir offer i ett system där ingen får möjlighet att utföra det den är bra på – utom möjligen coachen – och min erfarenhet av tre företag är att ingen har grundläggande kunskap om hur man bemöter människor i kris pga myndighetstraumatisering. I välmening krymper man och förnedrar de arbetssökande och erbjuder endast ”more of the same” i form av de aktiviteter som artikeln så målande beskriver. Heder åt er som lyfter och synliggör detta slöseri med människors hälsa och resurser – på båda sidor av skrivbordet i arbetsförmedlingen.

    • Lisbeth Rydén
      Lisbeth Rydén says:

      Hej EB och Margareta! Det är tråkigt att ni har de här erfarenheterna av Af. Man skulle ju önska att de beskrivningar man ibland hör är olycksfall i arbetet men ju mer jag hör desto mer tror jag att det är det normala förfarandet och den normala reaktionen.

      Det är illa nog att vara arbetslös för de flesta, att känna sig beroende och maktlös inför myndigheter hjälper oftast varken jobbsökandet, självkänslan, hälsan eller livskvaliteten.

      Jag tackar för kommentarerna och önskar er allt gott.

      (Läs gärna dagens (15 feb) blogginlägg också. Det är en kort sammanfattning av artiklarna och en uppmaning till arbetsmarknadsministern mfl att göra något åt det. Brukar inte hjälpa men i alla fall. Om man inte försöker så blir det definitivt ingen ändring.)

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Forum « Gudarna måste vara tokiga (i varje fall Arbetsförmedlingen) Del III […]

Kommentering är stängd.