Lågt i tak eller trångt mellan väggarna?

Det sägs ofta att det är ”lågt i tak”. Enligt min erfarenhet menas då mestadels att det är cheferna som har satt nivån på vad man får prata om, på vilket sätt och med vem. Ifrågasätter man, eller ens bara frågar ett ”varför?” tolkas det som upproriskhet. På olika sätt får man reda på – av chefen eller genom kollegorna – att det är bäst att ”gilla läget”, ”sitta still i båten”, ”hålla sig under radarn” eller något liknande. Genom den sortens påståenden sätt stärker vi idén om att det är ”tyst, lydig, och tacksam” som gäller. Om ingen säger emot så blir det till slut en sanning, även om det från början inte var det.

Så till slut blir det tyst. Och när de flesta är tysta så blir den som säger något, snabbare än man kan tro, ”en jobbig en”. Alla andra är ju nöjda? Det behöver dock inte vara ett resultat av en ambition från chef och ledning (medveten eller omdeveten) att se till att människor bara ska göra som de blir tillsagda och i övrigt inte tänka eller fråga så mycket.

Jag håller med om att det på många arbetsplatser har blivit allt tystare. Absolut att det finns en annan attityd till diskussion och debatt om arbetet och dess organiserande än när jag började arbeta för några decennier sedan. I alla fall i offentlig sektor där jag har tillbringat en stor del av mitt arbetsliv. Vad som ligger bakom har jag däremot dålig koll på. Ökad rädsla för konflikter? Ökad rädsla för arbetsgivaren? Mindre ork eller tid att ta diskussionen? Mindre vana av att argumentera för sin sak på gemensamt accepterade grunder och inte bara utifrån ett ”jag-behovs-perspektiv”? Mer auktoritära chefer? En blandning av många orsaker? Inte vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att det ibland är kollegorna som sätter det låga taket. Ibland omedvetet som när man säger ”det är bara att gilla läget” eller liknande för att kommentera eller hantera en situation. Ibland kanske som en mer medveten strategi för att man inte vill dela med sig av det man vet eller tycker. Varför ska jag hjälpa hen? Varför ska jag engagera mig i det här? Vad får jag för det? Det kan finnas grund för det. Man kanske har delat med sig och hjälpt nya och gamla kollegor som sedan har försvunnit. Kanske har man engagerat sig men inte fått ett tack eller annan uppskattning för det. Det tog mest tid och energi som man nu har bestämt sig för att lägga på annat.

Skälen kan vara många, resultatet detsamma. Arbetsplatsen blir tystare om ingen vill prata. Ibland är det säkert chef och ledning som sätter tonen för det. Ibland är det dock kollegorna och då kanske det snarare är väggarna som är trånga än taket som är lågt. Men det är mycket jobbigare att rikta sin frustration mot en kollega. Enklare då att klumpa ihop allt och säga att ”det är lågt i tak”. Ett uttalande som många kan hålla med om eftersom det är chefen som får klä skott för det. Och chefer, de kan man ju alltid skjuta på? Eller hur?

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på: