Svåra samtal och öppenhet, tuff balansgång. Eller?

Svåra samtal och öppenhet på jobbet om exempelvis psykisk ohälsa eller annan osynlig ohälsa, samt balansgången där emellan. Det vill jag lyfta i dag, och vänder mig främst till chefer.

Jag vill också ta upp frågan om anpassning och tillbakagång i arbete efter sjukskrivning för exemplevis depression eller ångestbesvär.

Kunskap och engagemang?
Hur mycket kunskap och engagemang finns det egentligen ute på arbetsplatserna? Har ingen aning, därav min fråga. Vet ni? Min egen erfarenhet är tyvärr dålig. Både från att själv ha varit drabbad och från nära anhöriga med psykisk ohälsa.

Min förhoppning är att dock att det hela tiden blir bättre, samt att viljan till ökad kunskap och engagemang finns. Och finns det inte önskar jag att fler skaffar sig detta snarast.

Ja, det är mycket som ligger på chefens bord. Och hur mycket ska en chef kunna, klara och orka med? Har förståelse för detta, OCH det är superviktigt för en ökning av friskare arbetsplatser. För ett gott arbetsliv och ALLAS välmående på jobbet. Fortfarande finns det alldeles för mycket fördomar och en oroväckande tystnad.

Jobbet kan bli en fobi
Fortfarande är siffrorna för sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa alldeles för höga. Dessutom är alltför långvarig sjukskrivning inte alltid det bästa, eftersom arbetsplatsen då kan bli till en fobi i sig. Att man till slut är så rädd och ångestfylld att det är helt omöjligt att komma tillbaka.

Om detta läste jag i den kanonbra, viktiga, informativa och väldigt konkret tipsande artikeln ”Ta det svåra samtalet i tid och försök anpassa arbetet” . Där står:

”Vid långvarig sjukskrivning är det en del som närmast utvecklar en fobi för jobbet, så att de kopplar arbetsplatsen till rädsla och otrygghet, nederlag och skam. Bara tanken på att gå tillbaka i arbete väcker en ström av negativa tankar och osäkerhet, något som bidrar till en förstärkt undvikandetendens, och en ond cirkel uppstår.”

Ni chefer och även alla ni andra läs gärna artikeln och dela vidare.

Tuff balansgång?
Men hur lätt är det egentligen på en skala, att prata om detta? Både för chefer och för den enskilde medarbetaren. Hur är det med öppenheten? Kanske kan vara en tuff balansgång, eller? Hur är den rådande arbetsplatskulturen? Är det okej att prata om att ha ont efter ett benbrott, men inte okej när det handlar om att ha ont i själen?

Har du som chef tillräckliga kunskaper för att möta, bemöta och prata med dina medarbetare som har psykiska besvär? Du som är drabbad kan du vara öppen och prata om dina behov för att klara av jobbet?

Ja, inte lätta frågor detta, men så himla viktiga! Vad har ni för erfarenheter och synpunkter om detta? 

Önskar er en bra arbetsdag. Ta hand om er och varandra!

Suzanne Vikström

Suzanne Vikström är diplomerad coach, inspiratör, föreläsare och skribent. Specialitet är psykosocial arbetsmiljö, som utanförskap, mobbning, diskriminering, personlig utveckling i jobbet, samarbete, konflikter och otydligt ledarskap.

Hon erbjuder tjänster som arbetshälsokonsult och som livscoach för enskilda medarbetare och privatpersoner. Hon kan också anlitas som föreläsare om positiv arbetsmiljö, samt om olikheter på jobbet.

Latest posts by Suzanne Vikström (see all)