Sjuk av tempo eller ‘lågt i tak’?

Jag vet att statistik har en mängd brister, men ibland kan jag inte låta bli att försjunka mig i siffror. Det är så enkelt. 33 är större än 22. Punkt. För en stund kan jag ignorera alla om och men och osäkerheter och bara tänka att 33 är större än 22. Mer än. Starkare samband. Enkelt.

Så var det när jag såg en rapport från TCO om Tjänstemännens arbetsvillkor. Att sova med jobbet heter den och tar upp tjänstemännens arbetsförhållanden, anställningsvillkor, övertid, besvär av olika slag, sjukfrånvaro/sjuknärvaro mm. Mitt område, kan inte låta bli J.

För mycket att göra eller för lågt i tak?

På sidan 53 finns en tabell över Samband mellan arbetsförhållanden och besvär. Kvinnor. Procent. På sidan efter motsvarande tabell för män. De besvär man har frågat efter är Svårt att koppla av, Sömnlös, Olust (att gå till arbetet), Fysiskt uttröttad samt Ryggont.

Det visar sig att de kvinnor som har allra svårast att koppla av är de med anspända jobb, dvs höga krav och liten kontroll (litet inflytande/beslutsutrymme), medan de män som har svårast att koppla av är de med aktiva jobb (höga krav och hög kontroll).

När det gäller de som ligger sömnlösa eller känner olust att gå till arbetet är det mera jämställt. Då är det – både för män och kvinnor – högst samband med de som anger att de arbetar på en arbetsplats med så kallat lågt i tak.

Sömn är, om jag har förstått det rätt, den viktigaste faktorn för kroppens möjligheter att återhämta sig, och därmed också den viktigaste faktorn för att hålla oss friska, om än i en stressad situation. Det skulle innebära att ’lågt i tak’ är viktigare att göra något åt än arbetsbelastning och arbetstempo, eftersom det har ett högre samband med potentiell ohälsa. I debatten tycker jag att det mest handlar om just arbetsbelastning – för mycket att göra – och arbetstempo. TCOs rapport visar på behovet av att prata om sin arbetssituation i andra termer, men det blir ju absolut svårare. Hur man tar upp diskussionen om lågt i tak på en arbetsplats med lågt i tak? Lättare då att hålla sig till arbetsmängd och arbetstempo. Eller?

 

Sjuknärvaro vanligast vid ‘lågt i tak’

En annan intressant sak är att av de som anger att de minst två gånger under 2011 har gått till arbetet trots att de har varit sjuka (så kallad sjuknärvaro), så ligger de som anger att de arbetar på en arbetsplats med lågt i tak högst för kvinnor (59,2%) och näst högst för män (53,6%). Av totalen kvinnor är det 18% som anger att de har lågt i tak, för män är siffran 16%. För dem som anger sjuknärvaro är siffran mer än 3 gånger så stor. Det borde innebära att ’lågt i tak’ gör att fler väljer att gå till arbetet trots att de är sjuka än de som arbetar på en arbetsplats med högt i tak.

Om man anger att man arbetar på en arbetsplats med högt i tak borde sannolikheten för att man trivs vara bättre än för de med lågt i tak. I så fall är det inte den goda stämningen som gör att man går till jobbet när man är sjuk, utan den dåliga stämningen.

Och det är ju intressant, eller hur? Man skulle ju kunna tänka sig att tröskeln är lägre när man inte trivs på arbetet. Eller så är det så att under det låga taket vet man att ingen kommer att bry sig om man är sjuk – leveransen ska vara klar när det är sagt oavsett vad – så då är det lika bra att släpa sig till jobbet (eller jobba hemifrån). Eller så kanske man oftare känner sig krasslig, men utan att egentligen tycka att man är tillräckligt sjuk för att vara hemma. Kanske i kombination med att man kan ana ett uns dålig arbetsmoral hos sig själv och därmed överkompenserar för att inte känna dåligt samvete – och jobbar fast man är sjuk. Eller så är det de med stort engagemang för sitt jobb som tycker att taket är lågt och därför de som allra minst stannar hemma fast de borde.

Eller så… vad tror du? Hur hänger sambanden ihop (om vi nu utgår från att de finns)?

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
1 svara
  1. Maria
    Maria says:

    Ja verkligen intressant… Kan man tänka sig att skillnaden mellan kvinnors och mäns svar också kan ha att göra med att den genomsnittliga arbetsplatsen har olika karaktär för kvinnor resp män (sådana variabler som inte kommer fram i undersökningen).

    Detta med att hellre gå till jobbet om man upplever att det är lågt i tak tänker jag spontant att ditt sista förslag verkar vara EN mycket rimlig förklaring. Alltså att det är bara om man är mycket engagerad i sitt arbete som man känner ansvar för det man gör i ett större perspektiv och det är också då man blir varse om det är ”lågt i tak” – dvs att det finns sådana mekanismer och system som hindrar en själv och andra från göra ett så bra jobb som man skulle kunna göra. Om man hela tiden är frustrerad av att ”systemet” motverkar möjligheterna att åstadkomma ett gott resultat är det troligt att många engagerade medarbetare reagerar med att försöka buffra och kompensera för bristerna genom att själv ta på sig det ena och andra (så har det nog varit för mig i alla fall.)

Kommentering är stängd.