Skribentpresentation! Lina Bodestad, nyfiken psykolog
En nyfiken psykolog från landet
– Lina Bodestad, ny skribent
Kommer du ihåg 1994? Det var året som Sverige slog Kanada i den där oförglömliga OS-finalen i Lillehammer. På filmduken rullade Pulp Fiction, Forrest Gump och Lejonkungen. Vi röstade för att gå med i EU. “Vänner” började sändas på TV.
År 1994 var Lina Bodestad 9 år gammal och gick i tredje klass på Trälleborgsskolan i Värnamo (du vet, den lilla staden i Småland som även Annie Lööf och Alice Bah Kuhnke kommer ifrån).
En nioåring drömmer om att bli vald till Kamratstödjare
En dag tidigt på vårterminen hade vi en omröstning i klassen om vilka två som skulle få det ärofyllda uppdraget att bli “Kamratstödjare”. Det skulle helst vara en kille och en tjej, och deras uppdrag var att agera länk mellan eleverna och de vuxna. Man skulle kunna prata med en Kamratstödjare om man hade några funderingar, problem eller dilemman som man gick och gruvade på. Kamratstödjarna skulle sedan kunna hjälpa en vidare till att prata med någon vuxen eller få hjälp och stöd på något sätt. Ni hör ju hur taggad jag var på detta hedersfulla uppdrag redan från början!
Jag och en kille i klassen blev valda till Kamratstödjare. Min känsla av stolthet och ansvar visste knappt några gränser och när det ringde ut på rast var jag redo att ta mig an uppdraget med största allvar.
Mitt första smakprov av att stötta andra
Redan första förmiddagsrasten, medan det hölls sedvanlig fotbollsmatch på grusplanen och spelades “Nollan” eller “Skitgubbe” nere i uppehållsrummet, kom en elev i klassen fram till mig och började anförtro sig. Jag kände direkt att detta var något jag passade för – att lyssna, ta in andras berättelser och komma med utifrånperspektiv och nya infallsvinklar (ja, jag var ganska lillgammal redan på den tiden, som du kanske förstår).
Eftersom jag var ett barn på 9 år och inte en vuxen med massor av livserfarenhet, lärdomar och färdigformade förhållningssätt, var jag väldigt öppen för mina kamraters berättelser, utan att sätta etiketter, döma eller förmana dem. Jag lyssnade på vad de sa, utan “vuxenfilter”, och gav sedan mina tankar utifrån vad de just hade berättat och lagt fram.
Stå och spana lite grann från sidan
Jag har alltid varit en person som gärna hållit mig vid sidlinjen snarare än mitt i smeten, en observatör, funderare, filosoferare. Jag är en sån som tittar, lyssnar, tänker, analyserar. Observerar, lär mig, hittar mönster. Senare samma termin, i ett samtal med en annan elev, slog det mig – kanske skulle jag bli psykolog när jag blev stor?
Nästan tjugo år senare, i slutet av maj 2012 när magnoliorna blommade som bäst i Lund, stod jag på trappan till det vita Universitetshuset tillsammans med de människor som varit mina kursare i fem intensiva och lärorika år. Examen som psykolog – en stor dröm hade gått i uppfyllelse.
Kamratstödjaren har blivit stor
Idag jobbar jag som psykolog i elevhälsan, där jag arbetar tillsammans med lärare och annan skolpersonal för att undanröja hinder för lärande och skapa goda lärmiljöer i förskola och skola. Det är ett roligt, omväxlande och ofta knepigt och svårt jobb – och jag trivs som fisken i vattnet. Sedan 2015 driver jag även min egen firma, där jag erbjuder mina tjänster som psykologkonsult och håller föreläsningar, workshops, utbildningar, processledning och liknande uppdrag.
Och det härliga är att min drivkraft fortfarande är densamma som på skolgården i tredje klass: att som utomstående och oberoende ta in människors berättelser och utifrån det försökta guida dem vidare, när de fastnat i tankegångar, dilemman eller krux av olika slag. Ett av mina främsta strävanden är fortfarande att göra detta med så hög grad av icke-dömande, filterfritt intresse och nyfikenhet som möjligt, precis som hos ett barn som ännu inte blivit cyniskt. Om vi redan på förhand har bestämt vad vi tycker om någon eller om det hen berättar, blir vi ju nämligen snabbt låsta och begränsade i våra möjligheter och val kring hur vi ska ta oss vidare.
Det största hindret för utveckling och lärande
Många gånger är det, som bekant, just vi själva som utgör det största hindret för vår utveckling, vårt lärande och vår framgång. Våra egna påhittade krav, måsten och begränsningar ställer till det – men den goda nyheten är att vi kan ändra på detta och komma vidare, om vi bara har rätt verktyg.
Jag hjälper människor att växa, utvecklas och göra mer av det som funkar.
Vilket hinder skulle du riva just nu, om du bara kunde, för att ta dig vidare till nästa nivå?
–Lina
- Rita livsträd för inspiration inför det nya året - 20 december 2016
- Sammanhang: 4 tips för att boosta motivationen - 6 december 2016
- Isberget: bemötande ovanför och under ytan - 22 november 2016
