Lär dig sova (så kan vi fortsätta producera en dålig arbetssituation)

Jag såg ett inslag på SVT Morgon för ett par veckor sedan med Cecilia Fahlström, ordförande i Unionen och Torbjörn Åkerstedt, professor på Stressforskningsinstitutet i Stockholm. Det finns många saker man kan säga om det inslaget – om synen på ledarskap, skillnaden mellan frustration och stress med mera – men tänkte uppehålla mig vid vad Åkerstedt sa om varför vi blir sjuka av stress och vad vi kan göra åt det.

Enligt Åkerstedt blir vi sjuka av att vi inte sover: ”Så länge man sover ordentligt kan man inte bli sjuk [av stress]” . Detta eftersom kroppen då får den tid den behöver för återhämtning. För att vi ska ägna natten åt att sova ska vi ”inte vara så ambitiösa” och ”våga säga nej”, eftersom det är de ambitiösa, de noggranna, de som vill lämna ifrån sig ett bra resultat och de som har en prestationsbaserad självkänsla som blir stressade.  Han sa också att det inte i första hand är det som har varit som stressar oss utan det som komma skall, dvs inte dagens stress (den är över) utan oron inför morgondagen.

Den slutsats jag drar är att om jag blir sjuk av stress så är det för att jag inte sover ordentligt, och för att kunna sova ordentligt så ska jag sänka mina ambitioner.  Ett helt och hållet personligt problem. Det som återstår är kurser i stresshantering och att försöka bry mig mindre om mitt arbete, mina klienter, mina kollegor, verksamhetens framtid osv. Hade jag varit fackligt aktiv hade jag blivit förbannad!

Den oro man känner för att leverera ett tillräckligt bra resultat, den oro man känner för att ens kunder/klienter inte ska få den service och den kvalitet man tycker att de har rätt att kräva, den oro man känner för att vi inte tillräckligt väl använder de resurser vi har, den oro man känner för att om vi inte klarar att leverera så har vi inget arbete ’imorgon’ – det är ett personligt problem, ett tillkortakommande hos den enskilde och kan och bör åtgärdas endast hos och av den enskilde. Det omgivningen kan vara behjälplig med är att chefen ska lära sig att acceptera ett nej (även det en individinriktad strategi).

Vart tog arbetsplatsen vägen? Är det OK att generera en dålig arbetsmiljö och tänka att det får var och en lära sig att hantera? Vad blir fackens roll då? Ordna stresshanteringskurser åt sina medlemmar? Blir du sjuk av jobbet så är det ditt fel, arbetsplatsen är som den är och den kan vi inte göra något åt (förutom att lära chefen att acceptera ett nej)? Allvarligt talat, vad har vi då facken till? Varför ska vi då organisera oss om vi ändå inte kan utöva inflytande på det gemensamma, dvs arbetsplatsen och dess organiserande?

Även som anställd, medmänniska och medborgare blir jag förbannad! Varför ska jag sänka mina ambitioner? Det är ju min professionella heder som står på spel. Jag ansvarar för mina handlingar och att göra ett sämre arbete än vad jag tycker att den hedern kräver – det blir jag sjuk av! Vore det inte bättre att få till ett organiserande som jag och de andra på arbetsplatsen kan leva med – både vad gäller kvaliteten på arbetet såväl som nivån på oron inför morgondagen?

Åkerstedt hävdar att det inflytande som i grunden anses som hälsosamt kan gå för långt och att man som individ i alldeles för hög utsträckning själv lämnas ansvarig för att saker görs och hur de ska göras. Jag undrar om Åkerstedt är medveten om paradoxen i sitt eget resonemang; han lägger ju HELA ansvaret, både för orsaken till och för tänkbara åtgärder, på individen. Han pratar inte om en liten grupp av människor. Stress är (enligt Åkerstedt) den näst vanligaste orsaken till sjukskrivning. Tillsammans med ångest utgör det 25% av sjukskrivningarna. Och då räknas bara de som är sjukskrivna, de flesta mår troligen ’bara’ dåligt och syns inte i den statistiken.

Jag undrar hur han tänker sig att frustration och oro över kvalitet, slöseri, konflikter, komplexa dilemman och frågeställningar ska bli mindre av att jag lär mig att sänka mina ambitioner? Att distansera mig från det jag gör? Att tänka ”det är bara ett jobb”? Att lägga min tid på ett arbete som blir allt mindre viktigt för mig? Att lägga min tid på ett arbete där jag inte tycker att jag eller vi som verksamhet kommer till vår rätt? Där jag tycker att jag ’säljer mig’, börjar skämmas för min insats såväl som över det gemensamma resultatet och, kanske än värre, där jag börjar tycka att jag slösar bort mitt liv? Är det inte sådant som kallas alienering och utveckling mot cynism och kanske till och med utbrändhet? Är det inte att ge upp idén om ett ’gott arbetsliv”? Eller är det ett sådant arbetsliv vi vill ha? Engagera dig inte, ligg lågt, gå hem, det ordnar sig…

Jag undrar vilka konsekvenser hans rekommendationer för med sig för den enskilde, för arbetsplatsen och för samhället? Vad tycker du? På vilket sätt är Åkerstedts rekommendationer om att sänka ambitionsnivån och lära sig att säga nej, relevanta för dig? Vilka konsekvenser skulle det få för dig och din arbetssituation?

Länk till inslaget: http://svtplay.se/v/2188397/sa_undviker_du_stress_pa_jobbet

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
4 Kommentarer
  1. Jeanette Brugge
    Jeanette Brugge says:

    Hej, Som kognitivt inriktad psykolog känner jag att jag måste skriva ett inlägg. TÅ menar säkert inte att hela ansvaret ligger på individen och säkert inte att ansvaret för arbetsmiljön ligger på individen. Däremot vet vi att duktiga, ambitiösa individer med många krav och måsten löper större risk för stressrelaterad ohälsa. Vi vet också att frustration, misstro och irritation är en stor bidragande orsak till hjärtinfarkt. I ljuset av detta är det viktigt att som individ lära sig att sätta gränser, att påverka det som är möjligt att påverka och släppa resten. Att lära sig att inte ta med jobbet hem etc. Kan jag inte släppa eller acceptera nerdragningar, resursbrist och annat så kanske jag behöver lämna om chefen eller organisationen inte vill lyssna. Om jag vill tänka på min hälsa, det vill säga. Givetvis är det viktigt med en fackrörelse som är stark och försöker påverka, inte minst för att avlasta individen. Lösningen är aldrig att arbeta 12 timmar per dag och ligga vaken på nätterna för att hålla kvalitet eller för att se till att klienterna inte blir lidande, det leder till sjukdom hos mig själv. Jag skulle avslutningsvis vilja säga att det i mångt är genom att sätta gränser och visa genom mitt beteende som jag kan påverka min arbetsmiljö. Om jag bara säger att jag inte hinner och ändå levererar ett godkänt arbete så blir det som att ropa vargen kommer. det finns många saker i vår vardag som försvårar för oss och som kräver gränssättning: mail, telefon och inte minst prestationsbaserad lön eller övertidsinlösen. Enligt mig är det en lösning som i de flesta fall gynnar arbetsgivaren (åtminstone kortsiktigt) och inte arbetstagaren.

  2. Lisbeth Rydén
    Lisbeth Rydén says:

    Hej Jeanette!

    Det är mycket möjligt att TÅ inte menar att individen är ansvarig för sin situation. Jag vet inte vad TÅ menar, och det är inte heller det jag försöker uppmärksamma. Det jag försökte uppmärksamma är vad hans uttalande gör; vilket fokus bidrar hans resonemang till, vilket samhälle bidrar hans resonemang till, hur fördelar resonemanget ansvar för olika saker etc.

    Jag är övertygad om att han är en duktig forskare inom sitt område och att det han säger ’stämmer’, men genom att formulera det som han gör fördelar han de facto ansvaret för sjukdom pga stress som en personlig brist (för ambitiös, för noggrann). Istället för att peka på att vi har ett arbetsliv som inte förmår hantera människors ambitioner och strävanden att göra ett bra jobb eller att vi inte förmår organisera oss så att våra ambitioner blir rimliga.

    Hur vi har det på arbetsplatsen, vad vi gör, vad som räknas som rimligt, hur mycket som ska göras på vilken tid, vem som ska göra det etc, är resultatet av en social process. Genom att fokusera på individen bidrar TÅ till att göra problem på våra arbetsplatser, dvs socialt uppkomna problem, till individuella problem. Detta oavsett om det var hans mening eller ej.

    Genom att fokusera på individen tonar det sociala sammanhanget bort och vi kan genom våra samverkansmönster på arbetsplatsen fortsätta att producera en ohälsosam arbetssituation. Det verkliga problemet – hur vi organiserar oss och hur det påverkar oss som människor – kommer i skymundan och ansvaret läggs på individen att själv ’hålla sig frisk’. Att individen, i brist på en kollektiv kunskap om hur vi skulle kunna förändra arbetet, inte bara blir sjuk av hur vi förmår samverka och organisera oss, han/hon får också skulden för sitt tillstånd. Det är det som gör mig förbannad! När vi gör sociala problem till individuella.

    Att hitta sätt att skydda sig från en ohälsosam situation är fullt begripligt. Det sorgliga är att det är det enda som återstår för många eftersom de inte kommer till tals om sin situation på jobbet och inte heller har möjlighet att byta arbete. Det gör mig också djupt oroad eftersom den strategin också innehåller ett flertal uppenbara risker för människors välbefinnande.

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Schölin « Lär dig sova (så kan vi fortsätta producera en dålig arbetssituation) 4 timmars arbetsvecka!? […]

  2. […] This post was mentioned on Twitter by Ett gott arbetsliv, Maria Kullberg. Maria Kullberg said: Lär dig sova (så kan vi fortsätta producera en dålig arbetssituation). – Ett gott #arbetsliv http://t.co/TiXJBEm @gottarbetsliv #vemsansvar […]

Kommentering är stängd.