Missnöjd?
För många år sedan hade jag en arbetskamrat som åkte iväg på FN-tjänst till Bosnien. Det var under kriget i det dåvarande Jugoslavien. Min arbetskamrat var borta i 1 år och kom sedan tillbaka till Sverige.
Han hade fått uppleva vad ett krig gör med människor och varje dag hade varit fylld av starka scener och upplevelser. Vi pratade en hel del om vad han hade sett och upplevt, känt och tänkt.
En dag satt vi och åt lunch i den gemensamma matsalen och våra kolleger klagade på än det ena än det andra, mest småttigheter. Min kollegas blick svartnade och vredgad reste han sig upp och gick.
Jag reste mig och följde med. Och frågade vad det var han blev så arg på.
”Här har vi allt”, sa han, ”trygghet, säkerhet, lugn, arbete, pengar, vi lever i fred, har det bra. Och så klagar man på småsaker, som om det vore jordens undergång. Jag står inte ut”. Han menade att vi skapade problem för att vi inte hade några.
Min kollega blev aldrig densamma igen. På ett positivt sätt. Han klagade aldrig bara för klagandets skull. Om det var något som inte var bra, kom han med konstruktiva förslag. Eller också höll han tyst. För mig var det en verklig tankeställare. Jag hade vant mig vid att höra klagandet på allt och inget.
Några år senare satt jag i ett annat polishus i en annan matsal och lyssnade på folks klagande. Jag frågade om vi inte istället för att klaga, skulle skriva ned konkreta och konstruktiva förslag på hur vi ville ha det, kalla ledningen till ett möte och framföra förslagen.
Samtliga tittade på mig som om jag vore ett ufo. Och sen skakade de på huvudena. Nej, det var inte en bra idé att kalla till ett möte. Det var inte en bra idé att sätta lösningar på pränt. Nej, det var överhuvudtaget inte en bra idé att göra någonting.
Jag frågade av naturliga skäl, tycker jag, varför det inte var en bra idé. Svaret var att det ändå inte skulle hjälpa. Jag frågade om det hjälpte att gnälla? Det var det förstås ingen som tyckte. Men göra något åt problemet ville de dock inte. För min egen del förstår jag inte resonemanget alls.
Kan man dra slutsatsen att det alltså är viktigare att få gnälla än att faktiskt göra något åt ”problemen”?
Häromdagen var det någon som sa att Sverige har världens mest välutbildade chefer och ändå blir arbetstagarna/medarbetarna allt mer missnöjda. Är det så? Om man egentligen inte har så stora problem – jag menar som kollektiv betraktat – skapar man problem då? Är det viktigt att få vara missnöjd?
Jag känner många chefer som vrider sig själva ut och in, för att göra ett så bra jobb som möjligt, för att skapa en så bra arbetsplats som möjligt. Och ändå klagar man på dem. Allt som är fel skyller man på chefen, cheferna, ledningen. Vem har egentligen ansvaret? Har inte alla ansvar för att skapa en bra arbetsplats? Om det bara är en chefs ansvar, skulle det också innebära att om chefen är toppen så klagar ingen. Och så är det ju inte. Folk klagar ändå.
Nej, det ÄR inte enbart chefen sak. Även om hen har ett formellt ansvar för arbetsmiljön, så har arbetstagarna/medarbetarna också ansvar för hur en arbetsplats fungera, hur man bemöter varandra o s v. Och varje individ har alltså ett egenansvar.
Är du missnöjd? Fundera då på vad som är orsaken till missnöjet. Och försök sedan formulera en lösning. Och om du inte kan påverka det du är missnöjd över, är det bättre att lägga fokus på det du KAN påverka och förändra. För visst är det väl så att du vill vara nöjd och glad på den plats du tillbringar större delen av din vakna tid på?
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015
Haha, ja, det där känns minsann igen. Det påminde mig om den här posten jag skrev förra året, delvis på samma tema: http://gottarbetsliv.se/allergisk-mot-gnall/
Ja just ja! Det hade fallit mig helt ur minnet. :)
Läste den igen nu. Ja visst, jag är också helt uppenbart allergisk mot gnäll. Däremot kan jag förstå om människor blir trötta och ibland känner sig handlingsbegränsade. Men trots allt. Gnäll inte, gör något! :)