Bryta mot osynliga regler på jobbet

Mot slutet av min nästan 20-åriga karriär inom polisyrket, hade jag tappat all inspiration, all lust att gå till arbetet och långsamt infann sig också en slags förlamande känsla. Att jag drabbades av detta var nog bland det värsta jag någonsin har upplevt yrkesmässigt. Men det var kanske inte helt oväntat som en konsekvens av lång tids nednötning.

Varför blev det så?
Det är så lätt att skylla på andra istället för att se sin egen del i skeenden.  Så var det för mig. Från början kunde jag bara se hur jag hade blivit stäckt av mina chefer, ibland mina kolleger. Men så småningom kunde jag också se något annat. Och det handlade just om mig själv och mitt eget agerande.
Jag kom från en akademisk miljö, hade studerat litteraturvetenskap och idé- och lärdomshistoria bland annat. Jag startade min yrkesbana på ett bokförlag/utbildningskonsultbolag.  I slutet på 80-talet blev det en ganska häftig lågkonjunktur och det företag, som jag jobbade på skar ner till noll anställda. Jag var tvungen att hitta ett nytt jobb. Det var ingen lätt match. Till slut bestämde jag mig för att läsa till polis på Polishögskolan.
Jag tyckte verkligen att mitt nya yrke var jätteroligt. Men, ganska tidigt insåg jag att jag kanske inte riktigt passade in i den världen, varför var jag dock inte helt klar över. Men idag kan jag se vilka skäl det fanns bakom det. Ett skäl var just att jag hade en akademisk bakgrund, vilket få hade på den tiden. Ett annat var att jag  kom från en miljö där jag hade lärt mig att jag är viktig. Och där man hade stor respekt för min kunskap och kompetens.
En ”ung” polis – d v s ung i tjänst – hade inte mycket värde. Helst skulle man vara tyst och göra som man blev tillsagd. Jag som hade jobbat som utbildningskonsult och bokförlagsredaktör hade väldigt svårt att förstå det där.
Följden blev att jag sa vad jag tyckte, gjorde analyser av olika beteenden och skeenden,  var orädd och till och med stöddig. Mina överordnade såg med oblida ögon på mitt beteende. Det fanns kolleger som verkade avsky mig.  Jag var dessutom en rebell i andra avseenden, eftersom jag motsatte mig sådant som jag tyckte var dumt och fattade egna beslut utan att ha befogenhet till det, eftersom jag inte var chef. Jag respekterade och förstod inte befälsgången, d v s vilken chef jag skulle gå till först om jag ville framföra något. Jag gick direkt till polismästaren, trots att jag befann mig väldigt långt ner på den hierarkiska skalan, som sagt. Det var inte så klokt och genomtänkt, som man kanske skulle ha kunnat förvänta sig.
Jag vill också tillägga att jag hade många, många goda, härliga och fantastiska kolleger. Som jag saknar.

Skillnaden mellan då och nu är att jag förstår skälet till allt det som skedde under mina år som polis, det handlade om min oförmåga att vara den man förväntade sig. Jag passerade gränser som inte fick passeras, jag var fräck nog att tycka att jag hade ett värde, jag tyckte att vi arbetade ineffektivt och det sa jag. Helt orädd.
Det var outhärdligt för många, förstår jag nu. Och kanske dumt av mig?
Möjligen hade jag inte agerat annorlunda även om jag hade förstått konsekvenserna, men jag hade förmodligen inte tappat bort mig själv och min lust och vilja.
Det är viktigt att förstå vilka  osynliga regler som finns på en arbetsplats. Först därefter kan man göra aktiva val utifrån vad man själv  klarar av och står ut med. Det handlar ju främst om att bevara sin psykiska och fysiska hälsa intakt. Att acceptera det man inte kan förändra och att lägga energin på det man kan förändra är en bra utgångspunkt.
Samtidigt kan jag se att ingenting är förgäves. Det finns inga onödiga kunskaper. För egen del tycker jag att både mina erfarenheter och kunskaper är fantastiska tillgångar där jag är idag.

Cecilia Sahlström
Senaste inläggen av Cecilia Sahlström (se alla)
2 Kommentarer
  1. Lisbeth Rydén
    Lisbeth Rydén says:

    Det där kan man känna igen sig i – på gott och ont. Man brukar ju säg att det är bra med nyanställd eftersom de har ”nya ögon”, men det är inte alltid de har passande ögon :).

    På ett av mina första arbeten var jag en sommar vikarie för den som var ansedd som den skickligaste och snabbaste på just det arbetet i fabriken. Varje sommar efter semestern kom hon tillbaka och alla sa hur kaotiskt det hade varit under hennes semester och att det var ju tur att hon nu var tillbaka. Jag klarade arbetet minst lika bra så denna gång sa de: nu kan du ta semester när som helst, Lisbeth klarar det lika bra som du :).

    Efter det fick jag aldrig mera veta när det var fika…

    På samma ställe gick jag till förmannen när jag var klar med mina arbetsuppgifter eller när det blev ett uppehåll i mitt flöde. för att säga att jag var ledig och undra vad jag skulle göra då. Det var inte heller populärt. Man skulle inte göra det tydligt att det fanns tid över då man kunde göra andra, mindre saker (även om alla visste om det, inklusive förmannen).

    Men man lär sig :). Efter ett tag så blev rasterna lite längre än i början. Å andra sidan gjorde jag en hel del ”extra” arbete utan att göra någon stor sak av det (dvs göra det, inte prata om det) . På det viset kunde jag etablera något slags socialt kontrakt med mina kollegor och samtidigt upprätthålla någon slags idé om arbetsmoral (jag fick ju betalt för 8 timmar, då borde jag rimligen också arbeta 8 timmar…tänkte jag.)

    Minnen väcks till liv :) – tack Cecilia!

Kommentering är stängd.