Kunskap eller kompetens? Är dokumenterad kunskap viktigare än erfarenhet?

Jag har under några månader följt ett antal diskussioner på LinkedIn. De har handlat om teoretisk bildning kontra erfarenhet och vad som är viktigast när man söker ett jobb.
Det har fått mig att fundera kring begreppen kunskap och kompetens. Är det någon skillnad och vad är i så fall skillnaden/skillnaderna? Ni får gärna rätt mig om jag har fel.

Så här tänker jag:
Kunskap är någonting du har tillskansat dig genom teoretisk bildning på ett eller annat institut och sätt. Kompetens däremot är något du dels bär inom och utvecklar utifrån din personlighet och dels tillskansar dig genom erfarenhet, gärna i samklang med kunskaperna.
Är så en akademisk examen ett exempel på kunskap eller på kompetens?
Från mitt perspektiv betraktat är ovan ett exempel på kunskap. Det är ju någonting helt annat att nyttja kunskaperna så att de tillför dig kompetens. Eller hur?
Så, det räcker inte med kunskap för att vara t ex en bra chef. Du kan ju ha vetskap om alla teorier i världen utan att vara en bra chef ändå. Därtill krävs nämligen kompetens.
Därför är det ju så viktigt att man INTE sammanblandar begreppen. Och lika viktigt är det alltså att vikta kunskap mot kompetens.
Alltså är svaret på min fråga om  dokumenterad kunskap är viktigare än erfarenhet,  NEJ. I vart fall borde det vara ett nej.

Hur ser det då ut när vi söker jobb?

Ponera att  en chefstjänst på företaget XX är utlyst. Ett krav är att sökande har låt säga, antingen PA- eller beteendevetenskaplig examen.
Tar man då hänsyn till vid vilken tidpunkt sökanden har erlagt examen (det kan ju vara för 20 år sedan) och hur länge räknas kunskaperna som aktuella? Är erfarenheter lika tungt vägande, om jag nu inte skulle ha sådan utbildning utan någon annan eller ingen? Är jag per se en bättre chef om jag kan påvisa utbildning enligt kravspecifikationen?
Jag hoppas att min kompetens inom området ledarskap efterfrågas, men är det så? Vad jag har förstått av LinkedIndiskussioner, blir en sökande, som inte uppfyller det akademiska kravet -d v s kunskapskravet – inte kallad ens till en första intervju. Har ni någon annan erfarenhet att bjuda på?
Vad jag är ute efter är att erfarenhet borde ses som lika viktig för kompetensutveckling som teoretisk kunskap. Och jag vill tillägga att vi kan inhämta teoretisk kunskap från fler än ett håll. Det finns många ledare i världen som är autodidakta för att ta något exempel. Ett annat sätt att få kunskap är genom internutbildningar.

Ska man vara ledare över en mängd människor räcker inte kunskap.  Du måste  – tycker jag – ha självinsikt,  vara kommunikativ, äga förmåga att hantera konflikter (inte undvika dem), våga fatta svåra beslut, vara lyhörd, kärleksfull, positiv, kunna ge och ta emot feed-back (eller snarare feed-forward) och inte minst se till att dina medarbetare känner att de tillhör, bidrar och blir bekräftade.  Det kan du kanske i viss mån lära dig teoretiskt, men sannerligen inte fullt ut. Genom praktik får du erfarenheter och därmed kompetens. Du har lärt av dina misstag (i alla fall om du har självinsikt och vill lära dig), du har tvingats att byta perspektiv ett antal gånger, du blir mer flexibel o s v.

Hur tänker ni kring det?

Cecilia Sahlström

Ps.Jag skulle också ha kunnat diskutera frågan åt andra hållet. Min egen erfarenhet är att unga människor har svårt att få jobb, för att de just SAKNAR erfarenhet. Men det får bli en annan krönika.

 

 

 

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström driver sedan 2011 företaget Lyft Kreativt Ledarskap AB. Hon är ledarskapsutvecklare, mentor/coach och föreläsare. Dessutom är hon involverad i integrationsarbete. Sin bakgrund har hon dels inom utbildningsbranschen och dels inom Polisen, där hon under flera år har varit chef och ledare. Cecilia är också i stunder flitig kortnovellist, ibland journalistisk skribent och alltid aktiv motionscyklist.

Latest posts by Cecilia Sahlström (see all)

6 Kommentarer
  1. Lisbeth Rydén
    Lisbeth Rydén says:

    Håller med dig. En annan aspekt av det är ju att många ”äldre” inte har en akademisk examen. Det är ju något som har exploderat de senaste decennierna. Jag är 47 och jag tror att jag var någonstans i brytpunkten för när det började bli självklart att alla skulle gå gymnasiet (jag tog studenten 1986). Då trodde man fortfarande att det fanns andra sätt att lära sig än genom formaliserade utbildningar även om gymnasium blev alltmer självklart. Än mindre självklart var det att man skulle gå vidare till universitet och högskola.

    Idag verkar det som om den historiekunskapen är helt bortblåst. Om man är sådär 50+ är det inte en självklarhet att ha en högskoleexamen. Har man däremot arbetat som chef hela sitt yrkesverksamma liv med goda vitsord så kan man en hel del. Det får man då aldrig chansen att visa om man, som Cecilia skriver, sorteras bort på ”formella grunder”.

    Det ironiska är att i många annonser så står det att man behöver en akademisk examen. Den behöver inte ens ha relevans för arbetet. Det blir ändå grundkriteriet för att organisationen verkar kunna lita på att man kan lära sig eller bidra med något överhuvudtaget. Jag som har befunnit mig inom universitetets väggar lite fram och tillbaka genom åren är dock ganska säker på att en högskoleexamen har väldigt lite med kompetens att göra, för att uttrycka det i Cecilias termer. Jag har träffat på ett flertal som har klarat diverse examen men inte verkar ha lärt sig någonting. Tyvärr.

    PS. Välkommen som bloggare Cecilia!

  2. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Hej Lisbeth!
    Det är precis såsom du beskriver, att ha en akademisk examen är inte självklart för de personer som är 50+. Själv tillhör jag gruppen som gick vidare till akademiska studier, för att jag tillhör den samhällsgrupp där det var en självklarhet. Men det säger verkligen ingenting om min kompetens. Möjligen något om vilka kunskaper jag EN GÅNG tillskansat mig. Det också mycket intressant att den önskade examen vid en tjänstetillsättning inte ens behöver ha relevans för tjänsten. Visst är det en spännande utveckling…där kunskaper drabbas av inflation…och annan kompetens blir underordnad!
    Tack för välkomnandet!

  3. Jonas Plunteman
    Jonas Plunteman says:

    Hej Cecilia,

    Vilket otroligt bra inlägg!! Man fick tänka efter vissa gånger hur menade. Men jag håller helt med dig.
    Jag tillhör den ”grupp” som inte har behörighet ”automatiskt” efter gymnasieskolan, då jag gått i Gymnasiesärskolan.. då blir vägen ”lite längre” för att ta sig in på högskola eller universitet. Dock har jag förmånen som Dyslexiinformatör att få föreläsa med mina erfarenheter och kompetenser inom skolans ramar och förhoppningsvis kunna hjälpa andra blivande medmänniskor på vägen framåt!!

    Min dröm är att bli pedagog. Men sen jag började inse min dyslektiska väg framåt, – har jag också börjat inse att det finns andra möjliga vägar till min dröm!? Kanske Beteendevetare inom Organisationsutveckling?

    Nåväl, skillnaden mellan kunskap och kompetens är för mig helt olika. Kunskapen kan man ”oftast” läsa sig till.. medan kompetens är något man får med sig genom arbetes gång i olika former!
    Min kompetens är att bygga upp självkänsla genom ett inifrånperspektiv inom Dyslexi och/eller HBT.

    Ser framemot fortsatta kreativa inlägg om detta ämnet! :) Välkommen till Nätverk Arbetslivet!

    Solig helg!

  4. Andz
    Andz says:

    Sprang på den här diskussionen i förbifarten och måste bara säga: jag har fått ut enormt mycket av min universitetsexamen. Bildning jag inte helt lätt hade kunnat skaffat mig själv. Jag ser saker på helt andra sätt numera. Min examen har definitivt ökat och förbättrat min analytiska förmåga.

    För mig innebar en universitetsexamen ett stort språng i min personliga utveckling och har även bidragit till att jag nu är karriärdriven och motiverad. Jag började studera för jag var trött på mitt tidigare jobb efter 5 år och ville göra något annat. Det har visat sig vara en bra investering.

    On topic: Självklart bör man släppa på akademisk examen som krav om en person har mycket erfarenhet istället och framförallt; om personen passar för tjänsten och arbetsplatsen. Rätt person på rätt plats helt enkelt! Men min erfarenhet är helt tvärtom, att en examen inte är värd så mycket, eller rättare sagt värd nästan noll, och det är nästan enbart erfarenhet som är relevant.

    • Cecilia Sahlström
      Cecilia Sahlström says:

      Ja där ser man hur olika erfarenheterna är. Jag tycker verkligen att det är intressant. Förmodligen – precis som jag skriver i mitt ps, kan det problematiseras från alla håll. Jag tycker självklart att det är väl värt att investera i utbildning, det mesta går inte att lära sig själv. Egentligen tror jag det är en fråga om vad just en specifik tjänst verkligen kräver. Det kan ju vara allt från akademisk examen till yrkesexamen, ingen examen alls, erfarenhet, personlig fallenhet eller flera av dessa i kombination. Men jag utgick från LinkedIn-diskussionerna som faktiskt deklarerade (och så även jag) att erfarenhet sällan jämställs med utbildning, eller att den ens kommer ifråga. Och där finns kanske en del att titta på i sig. Vad är det som gör att det ena eller andra värderas högre? Vare sig det gäller erfarenhet eller examen? Tack för din spännande kommentar, Andz! Den kom ju från andra hållet, vilket vidgar diskussionen ytterligare!

Kommentering är stängd.