Mobbning – vanligt bland vuxna på arbetsplatser?
Tror ni att det är vanligt med mobbning bland vuxna? Jag är nämligen säker på att det är mycket vanligare än vi föreställer oss. Och lika övertygad är jag om att det ställer till stor skada för alla.
Alla människor vill må bra och känna sig säkra på sin arbetsplats, dels för att ens vilja gå dit och dels för att kunna utföra sitt arbete på bästa sätt. Dessutom vill vi alla känna tillhörighet och kunna bidra med någonting bra och gott. Det är ganska enkelt och basalt.
Hur blir det då på arbetsplatser där mobbning förekommer? Hur mår den som blir mobbad? Hur mår de som stillatigande ser på? Och hur mår egentligen den som mobbar?
Många gånger talar vi om och förfasar oss över mobbning bland barn, men vi diskuterar sällan vuxenmobbning. Varför gör vi inte det?
Ett skäl kan vara att det är skambelagt. Framför allt för den som blir mobbad och för kollegerna som inte agerar mot mobbningen. Vill man prata om det som man känner skam över? Troligen inte.
Ett annat skäl är att en arbetsplats som ger utrymme för mobbning också är en arbetsplats där tilliten är låg. Vem pratar om svåra eller kanske till och med traumatiska upplevelser, där man känner sig otrygg? Vem ska man lita på?
Det är viktigt att alla på en arbetsplats tar ansvar för hur miljön ser ut, inte bara chefen. Och det är också viktigt att våga ta ställning mot mobbning som arbetskamrat och kollega. Att inte tiga och tro att det försvinner. Allt för många gånger står den mobbade ensam.
Jag har talat med några chefer som uttryckte att det behövde bevis för att göra någonting åt mobbningen. Varför det? Det är inte en brottsutredning, det handlar om en arbetsplats för alla. För det krävs inga bevis, det enda som krävs är att man är lyhörd för en människa som beskriver sin utsatthet. Är det brott, jag då ska det ju faktiskt polisanmälas. Men vuxenmobbning är oftast mycket subtil och pyskiskt inriktad.
Har ni några upplevelser som rör mobbning, att dela med er av?
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015
I många medarbetarenkätundersökningar frågar man efter om man (någon gång under de 12 senaste månaderna) känt sig mobbad på jobbet. Siffror på cirka 10% är inte ovanliga. Jag har alltid undrat vad som ligger i den siffran: vad räknas som ”mobbning” och vem känns som ”mobbaren” – kollegor, kunder, chefer eller är det snarare en ”allmän” känsla av att inte räknas. Någon som har bättre koll än jag. Oavsett så är 10% en väldigt hög siffra i mina ögon. Om siffran däremot brukar ligga på 10% så blir det något slags normalläge, när allt över 0% är oacceptabelt.
Typ: Vi ligger inte över rikssnittet, då kan det inte vara så farligt. Det är så det är. Inget att göra åt…
Intressant hur saker och ting, som egentligen skulle anses som oerhört, blir till normalitet. Tillvänjning är en kraft man ofta glömmer bort!
Så här beskriver arbetsmiljöverket mobbning:
”Mobbning är handlingar som upplevs som kränkande eller på annat sätt oönskade av den/de som utsätts för dem. Handlingarna kan medföra att de som drabbas hamnar utanför den sociala gemenskapen.”
Och vidare:
”Mobbning kan vara ett tecken på att umgänget, det sociala samspelet samt arbetsplatsens organisatoriska förhållanden har stora brister. Det kan exempelvis handla om ojämn arbetsfördelning, oklara förväntningar på prestationer och otydliga roller. Stämningen på arbetsplatsen speglar ofta vad som anses som skick och oskick och den ton som förekommer i mötet mellan anställda. En så kallad ”rå men hjärtlig jargong” kanske inte uppskattas av alla. Hur ledarskapet utövas får stor betydelse för uppkomsten av mobbning. Framförallt bidrar avsaknaden av formell ledning till en osäkerhet om vad som gäller.”
Det är en fråga om individens upplevelse. Och handlar följaktligen inte om att något ska bevisas. Min egen erfarenhet från mobbning är att det finns faktorer som verkligen pekar på att det är frågan om kränkningar. Känslan är sällan fel. Snarare är det tvärtom så att de flesta inte ”tror” på sina egna upplevelser, och därför heller inte talar om det för någon.
Det är dock skillnad på vad vi känner och hur vi benämner det. Om man går omkring med en känsla av att känna sig utanför, att inte riktigt räknas, att inte bli inbjuden eller känna sig ovälkommen så kan det uttryckas som att man känner sig mobbad. Det skulle också kunna uttryckas som att:
– man inte passar in
– inte kommer till tals
– man inte blir förstådd
–
–
Beroende på hur man benämner sin känsla så får den olika konsekvenser. Den förlägger ”skulden” eller roten till det onda på olika ställen och den pekar ut olika sorters åtgärder som rimliga och relevanta.
Ställer man frågor om mobbning i en enkät så kanske det är den fråga som kan användas för att markera att det är något som känns obehagligt, oroligt, kränkande… på eller i arbetet. Jag har träffat på många som går omkring med en oro i kroppen och en känsla av att något är fel, men man kan inte sätta fingret på det eller man har inga ord för det.
Då tar man till de ord som finns och som omgivningen lätt kan förstå. Benämningarna kan vara kränkningar, mobbning, stress, dåligt ledarskap eller annat, men egentligen är det något annat men det vet man inte hur man ska formulera
… om det nu förtydligar något :).
Ja självklart finns det sådana aspekter att ta hänsyn till. Och precis som du säger, beroende på benämning blir det också olika effekter. Men frågan är om de som går med en allmän känsla av oro och att något känns fel, benämner det som mobbning? Min erfarenhet är att man inte gör det och att man oftast lägger skulden på sig själv…och istället försöker finna fel hos sig själv och anpassa sig till hur andra tycker. Men visst, enkätundersökningar i all ära..Det hade förmodligen varit mer ackurat med djupintervjuer, och klara definitioner av vad mobbning är och består av – vilket troligen inte är så enkelt.
Är övertygad om att man inte benämner det Mobbning från början om man ”drabbas”. Det är alldeles för lätt att lägga skulden på individen istället för att våga lyfta blicken och se sanningen i vitögat. Den som mobbar kan ha en maktposition som gör att en obalans infinner sig och då har den drabbade en oerhört svår situation. Det blir en skam för en chef att i enkäter få en hög siffra på detta och istället för att se över vad som ligger bakom vill man bli av med ”Problemet”. Diverse Härskartekniker gör att det blir möjligt att fortsätta kränka, mobba, trakassera och ytterst få vågar ingripa.
Ämnet är så Tabubelagt så man väljer att blunda!
Detta är förstås bara vad jag tycker och tror efter att ha ”undersökt” saken på närmre håll.
M v h
Lotta
Lotta, jag håller med dig. Jag tror inte heller att det benämns som mobbning. Och det behöver heller inte vara från en person i maktposition – om man menar position som yrkesroll. Däremot kan det handla om maktposition utifrån vilken ställning/rang den mobbande har i gruppen. Jag vet inte riktigt om det är tabubelagt, för min egen del tror jag mer att det handlar om feghet. När det kommer till kritan vågar ingen ingripa!
Det svåra är ofta att som Lisbeth påpekar, sätta finger på vad det handlar om. Särskilt om det handlar om obehagskänslor. Men det finns ju också regelrätt mobbning. Som t ex att man utsätter en människa för ryktesspridning, sätter sig med ryggen mot samma person eller reser sig upp och går om personen i fråga skulle sätta sig bredvid på fikarasten. Eller inte meddelar personen när det är gruppmöte eller för den delen stänger ute personen när hen vill komma in för att delta i mötet. Det här är exempel hämtade från verkligheten. Om inte det är mobbning, så vet jag faktiskt inte hur tydligt det ska vara för att betraktas som mobbning….
Hej! Jag anser att anmälningar om mobbning och trakasserier på våra arbetsplatser ger tydliga signaler om allvarliga brister i organisation och ledarskap..dvs en psykosocialt dålig arbetsmiljö är grogrund för mobbning. Problemet är att fack, försäkringskassa och arbetsmiljöverk saknar kunskap, rutiner och samarbete för att agera och hantera anmälan rättssäkert. Arbetsrelaterad psykisk ohälsa har länge varit vårt lands vanligaste sjukskrivningsorsak….men ser inte ansvariga politiker sambanden…
Kom på ett par tillägg nu när jag såg Barbro Jägerbys svar..
Precis som hon skriver saknar även Fack, Försäkringskassa och Arbetsmiljöverket rutiner och om man mobbas och sedan till slut blir sjuk finns ingen som vill, kan, vågar eller orkar stå på den drabbades sida ….inte om motståndet blir tufft i alla fall. När FK sedan ska utreda om sjukdomen beror på mobbning skickar de en fråga till Arbetsgivaren typ ”har person X blivit utsatt för mobbning, kränkningar eller trakasserier?” – Vad svarar då Arbetsgivaren? I de flesta fall troligen NEJ. Undviker Arbetsgivaren att svara på själva frågan och istället berättar om vilket vacker väder det är så tolkar Försäkringskassan det också som att inget hänt. Man önskar ju att de då kunde tolka att ”här ligger en hund begraven!”. Att få sin sjukdom klassad som arbetsskada och eventuellt få någon form av ekonomisk ersättning som plåster på såret när precis allt Rasat är inte särdeles lätt. Trots att det finns så fina lagar och regler och hos många företag, myndigheter och organisationer även Interna riktlinjer kring detta är det ändå lättast och smidigast att blunda stenhårt.
Mycket bra att ni här tar upp en diskussion – Tack!
M v h
Lotta
Jag är helt övertygad om att ni har rätt. Det är inte vanligt man vet hur man ska hantera sjukskrivningar p g a ohälsa som uppkommit p g a dålig psykosocial arbetsmiljö, brister i ledning eller andra ohälsofaktorer. Det är klart att det är rena vansinnet att vända sig till arbetsgivaren i en sådan fråga, eftersom arbetsgivaren högst troligt inte kommer att se bristerna eller vilja ta i dem. Jag har själv dock väldigt goda erfarenheter av framförallt FK.Kanske för att jag har varit noga med att hålla kontakt och ge dem nödvändig information.
Hej igen Cecilia!
Vill poängtera att jag också haft mycket goda erfarenheter av FK under min ”kamp”. Och precis som du alltid hållit kontakten och givit dem mycket information. Under en period fick de också det tveksamma nöjet att själva beskåda Herr Mobbare, vilket på sitt märkliga sätt har underlättat och givit en förståelse för situationen. Likväl är det ett märkligt förfarande att själva Arbetsskade/sjukdoms-utredningen lägger så oerhört stor vikt hur Arbetsgivaren svarar på direkta frågor om vad som har hänt. Någonstans sätts här rättssäkerheten ur spel eftersom en helt oberoende part är de enda som kan se med objektiva ögon på vad som skett. Vi har väldigt långt kvar inom detta område i Sverige – tycker jag! Med tanke på hur många som nu drabbas av ohälsa p g a dålig psykosocial arbetsmiljö bör detta diskuteras mycket mera om vi ska komma framåt
M v h
Lotta
Visst är det märkligt att det är arbetsgivaren som ska svara på frågor, särskilt om det är en arbetsgivarrepresentant som har mobbat eller står för ohälsan på annat sätt…Jag tror att man som Fk-handläggare måste våga gå utanför ramarna, göra bedömningar med utgångspunkt från den aktuella situationen.