Svårt för auktoriteter?

En gång sa en person till mig att jag hade svårt för auktoriteter. Detta för att jag inte tyckte att jag behövde acceptera omotiverad ordergivning och inte heller ett dåligt beteende av en annan person bara för att han kallades chef. Jag har tänkt på det uttalandet ibland. Speciellt när jag har tyckt att makt går före argument.

Är det så att jag har problem med auktoriteter? Blir jag obstinat bara för att jag inte vill underordna mig? Är de frågor jag ställer resultatet av en outgrundlig lust att göra livet svårt för mina chefer? Kräver jag för mycket motiverande för att kunna förstå beslut och dess intentioner?

Å andra sidan har jag en erfarenhet av att fungera väldigt bra ihop med mina chefer. Med något enstaka undantag skulle jag nog säga att de flesta gladeligen skulle anställa mig igen. Jag är engagerad, arbetar snabbt och effektivt, är hjälpsam, håller deadlines, har lätt för att sätta mig in i nya områden, har bredd men också spets inom några områden, är sällan sjuk, och är på det stora hela ganska användbar. Jag har inte heller några ideologiska eller allmänna invändningar mot att några är chefer och andra inte. Så, vad skiljer de chefer jag funkat med från de chefer jag inte har funkat lika bra med?

Det är antagligen en massa saker men några saker förenar de chefer som jag har funkat med: de svarar på relevanta frågor (eller snarare, de kan svara på relevanta frågor eftersom de vet vad de gör), de är prestigelösa och de har fokus på verksamheten (inte den egna makten, upprätthållandet av en mask eller dylikt).

Den slutsats jag har dragit är att jag faktiskt inte har svårt för auktoriteter, de auktoriteter som förväxlar auktoritet med auktoritär – som tycker att jag borde lyda bara för att de är chefer – har däremot svårt för mig ;).

Hur är det med dig? Känner du igen dig? Eller spelar det ingen roll – en chef, är en chef, är en chef – man lyder eller slutar. Eller du kanske är chef? Hävdar du vanligen din auktoritet genom att vara auktoritär? Hur går det? Är jag ett undantag som inte uppskattar ledarstilen eller möter du på motstånd? Skiljer det sig åt mellan exempelvis branscher eller grupper av människor? Många frågor. Har du några svar?

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
3 Kommentarer
  1. Camilla
    Camilla says:

    Jag kallar den typen för en Cheeef i min bok, en person som enbart använder sin hierariska position för att få sin vilja fram, inte argument eller smarta sätt att få personalen med sig.
    Fattig hierarkihärskare tänker jag.

  2. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Det är märkligt, men jag har också fått höra att jag har svårt för auktoriteten, när det egentligen handlar om just auktoritära chefer… Det är stor skillnad mellan en chef som är auktoritet och en som är auktoritär. Vid ett tillfälle höll jag föreläsning och workshops för en ledningsgrupp, där ett av ämnena var ”missuppfattningar” när det gällde just vad en chef ska vara eller inte vara. Och den ena punkten var just missuppfattningen att auktoritär och auktoritet är samma sak…
    Och en annan sida av den saken är just att auktoritära chefer har svårt för självständiga, drivna och duktiga medarbetare – som vill ha argument, inte bli avkrävda absolut lydnad. Bra chefer är också ledare och ledare är inte auktoritära eftersom det enligt mitt sätt att se på saken är en kontradiktion.

  3. Lotta
    Lotta says:

    Trodde nästan det var jag som skrivit den texten, vartenda ord liksom! Det som är lite irriterande är att just EN sådan chef kan få alla de andra att hamna i skymundan i minnesarkivet. Man får liksom kämpa för att plocka fram alla de bra chefer man haft och med kraft fokusera på hur många fantastiska samarbeten som funkat genom åren. Det räcker med en av Härskarmodell för att rasera, men det blir ändå så småningom de fungerande relationerna som gör framtiden möjlig och hoppfull.
    Det där som Cecilia skriver om att bra chefer också är ledare är verkligen sant. Att vara Chef för den makt ordet innebär eller att vara en ledare för de Möjligheter det ger är stor skillnad.
    Tack för ett bra inlägg!

Kommentering är stängd.