Vara duktig

Jag har börjat sångträning – igen – efter många många års uppehåll. Min sångpedagog, som är en ung kvinna,  är mycket inspirerande och smart och kunnig. Första gången jag var hos henne sa hon: ”du måste inte vara så duktig”. I det här fallet handlade det om att när man sjunger jazz eller pop behöver man inte artikulera så väl som i klassisk sång. Men jag tänker att det nog egentligen är typiskt mig. Att det där med duktigheten är en så stor del av vad jag tror att jag måste vara.

Men måste jag verkligen det? Nej. Det är klart att jag vill utföra uppgifter väl, men det är stor skillnad på det och på att aldrig vara riktigt nöjd.
Tyvärr är det så att i duktighetens ligger en rejäl dos prestationsångest. I prestationsångestens släptåg kommer ångesten över att prestationen som utförts med prestationsångest, ändå inte duger. Det är egentligen inte klokt.
Många gånger har jag tänkt att det där kommer att lätta med åren. Visst har det lättat, men inte så mycket som jag hade önskat.
Jag funderade också på var behovet av att vara duktig kommer ifrån. Jag var ett glatt och frimodigt barn. Mina föräldrar petade inte särskilt mycket i vad jag gjorde, mellanbarn som jag är. Jag är inte pedant. Har aldrig varit.  Jag är snarare en sådan som tycker om ordning för ögat, men kan mycket väl ha det slarvigt i garderoben.
Jag hade bra betyg i skolan hela skoltiden, inte topp men precis under. Och jag ansträngde mig inte särskilt mycket. Alltså, jag var inte ”duktig flicka”.
När jag gick ut fjärde klass hade jag betyget 4 i ALLA ämnen. Min kommentar till det var: ”Nä, nu är jag trött på alla mina fyror”.

Så, var kommer duktighetsbehovet ifrån? Jag kan tänka mig att det handlar om något som man lär sig efter hand. Att det är viktigt att duga och för att duga måste man vara duktig.
Jag känner dessutom otroligt många människor som hela tiden strävar efter att uppnå perfektion och att vara duktiga på det hela taget.  Många arbetar t ex alldeles för mycket. Önskan om att ”bli klar” är stark. Och tillsammans med rädslan för att ”inte duga” gör det att man aldrig riktigt slutar arbeta. De flesta jobb är närmast sisyfosarbeten, det går helt enkelt inte att bli klar, beroende på vad man menar med klar, förstås – bygger man hus blir man ju så småningom klar med ett hus, men då ska man ju vidare till nästa så klar blir man väl aldrig riktigt ändå. Och det gör kanske att vi ständigt har den där känslan av att vi inte är tillräckligt duktiga. Och så ligger prestationsoket över oss, som en blytyngd.

Jaja, jag har i alla fall slutat vara ”duktig” när jag sjunger. Istället ägnar jag mig åt att göra det så bra jag kan. Och med glädje istället för med prestationsångest som följeslagare.
Nu återstår att se om jag kan applicera det på annat.

Jag önskar er en fin måndag. Nu ska jag på konferens.

Hej svej!

 

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström driver sedan 2011 företaget Lyft Kreativt Ledarskap AB. Hon är ledarskapsutvecklare, mentor/coach och föreläsare. Dessutom är hon involverad i integrationsarbete. Sin bakgrund har hon dels inom utbildningsbranschen och dels inom Polisen, där hon under flera år har varit chef och ledare. Cecilia är också i stunder flitig kortnovellist, ibland journalistisk skribent och alltid aktiv motionscyklist.

Latest posts by Cecilia Sahlström (see all)