Vem bestämmer din bekvämlighetszon?

Jag har vid några tillfällen varit med på aktiviteter i grupp där det förväntas att jag lydigt och utan att fråga varför ska följa instruktioner av olika slag. Det kan vara att jag ska göra vissa rörelser, skratta (eller snarare låtsas som om jag skrattar, dvs göra rörelserna och ljuden), måla en tavla tillsammans med andra, ligga ner och visualisera något och så vidare. Jag fattar ju att om jag skulle börja argumentera emot eller fråga varför så förstör jag stämningen. Eftersom jag inte vill förstöra stämningen så återstår att göra våld på mig själv och ”flyta med” eller försöka komma undan genom att hitta på en ursäkt (måste åka hem, brådskande samtal, toaletten, ont…).

Någon gång har jag lite försiktigt frågat varför vi ska göra vissa saker och då har jag i princip aldrig fått veta det. Ett vanligt gensvar på mina frågor är att det kan de inte berätta för då skulle de förstöra upplevelsen och då skulle den aktuella övningen inte få avsedd effekt.

Ett annat gensvar är att man undviker frågan genom att direkt eller indirekt antyda att jag genom mina frågor avslöjar att jag hyser en rädsla för att ”släppa loss” och gå utanför min ”comfort zone”. En tråkmåns som inte vågar pröva nya okända vägar i livet, helt enkelt. Och en sådan vill man ju inte vara, eller hur? En tredje variant är att aktivitetsledaren anser att jag måste lite på hens kompetens och erfarenhet när hen säger att ”upplevelsen / aktiviteten är bra för mig”.

Ovanstående exempel är inga olycksfall i arbetet, i meningen att jag har lyckats träffa på några av branschens värsta exempel. Snarare tvärtom vid några tillfällen. Det har varit vana gruppledare, anlitade för att göra just det de gör.

Jag blir lika illa till mods varje gång och skulle egentligen bara vilja gå därifrån, alternativt högt och tydligt fråga: med vilken rätt anser du dig kunna säga något om ”vad som är bra för mig”, vilken storlek på min bekvämlighetszon jag bör ha eller varför i hela fridens namn jag ska lita på en människa som visar mig så lite respekt? Ilskan gäller även den som anlitat personen (om den har fattat vad den anlitat) – varför tror X att vi som grupp eller individer skulle behöva eller må bra av det här??!

Jag tror inte att jag är ensam om att känna ett sådant obehag inför den här sortens ofrivilliga ”övningar”, men om man nu ändå vill lägga pengar och tid på detta av någon anledning så snälla: berätta om syftet och ge alla en reell möjlighet att inte delta genom att erbjuda det på ett okomplicerat och tydligt sätt!

Även i dessa fall tror jag att många skulle delta även om de känner obehag – av socialt tvång (verkligt eller inbillat) eller för att det ingår i tidsandan att göra den sortens aktiviteter (säga ja, pröva nya saker etc) Och man vill ju inte vara en tråkmåns, som sagt (man ska ju oftast träffa de andra i gruppen fler gånger…).

Varje gång det händer mig så brukar det ju sluta med att jag gör som jag blir tillsagd. Varje gång ångrar jag mig. Varför sa jag inte ifrån? Varför gick jag inte bara? Det stör mig som sagt att andra tar sig rätten, men det stör mig också att jag inte kan göra bättre motstånd (eftersom jag är så väluppfostrad och inte vill förstöra stämningen). Men nästa gång så…! Fast mest troligt blir det likadant igen.

Har du några tips på hur man slipper undan så dela gärna med dig av det. Det mottages tacksamt!

 


 

PS: Jag har inget emot att utmana eller utöka min bekvämlighetszon på olika sätt, men då för att det är något jag själv har kommit fram till och i sammanhang jag själv har valt. Det är de tillfällen när någon annan tar sig rätten att göra saker ”med mig” och inte tillsammans med mig som skapar obehaget. Jag tycker nämligen att jag har rätt att få vara kvar i min ”bekvämlighetszon” om jag vill det.

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
2 Kommentarer
  1. Lisa Moraeus
    Lisa Moraeus says:

    Jag har väldigt stor respekt för det du tar upp. Jag tänker alltid igenom hur jag ska lägga upp det så att deltagare i mina workshops och ledarskapsutbildningar inte behöver känna så som du beskriver. Jag hoppas verkligen att de inte gör det, men säker kan jag ju inte vara.

    För det första: såvida du inte har anmält dig till en workshop i att vidga din bekvämlighetszon eller något liknande så håller jag fullständigt med dig om att ingen har rätt att knuffa dig över någon kant för att ”det är bra för dig”. Jag får ont i magen när jag hör att det förekommer.

    För det andra: jag är alltid tydlig med syftet med övningar, vad det är för problem vi löser eller vad vi försöker uppnå, vilket resultat vi strävar efter. Det brukar räcka för att deltagarna ska kliva in, förutsatt att jag har gett dem anledning att lita på att jag vet hur vi bäst uppnår just det resultatet.

    Däremot händer det att en eller ett par personer argumenterar och hellre vill prata om problemet än att kliva in i övningen. Då brukar jag tillsist säga ungefär: är det ok om vi börjar med att göra som jag föreslår och sedan kan vi fortsätta att diskutera om det finns frågor kvar? Min erfarenhet är nämligen att många är tveksamma till att använda någon kreativ metod därför att de har erfarenhet av precis det du beskriver: övningar som upplevs som meningslösa och i värsta fall obekväma eller till och med kränkande. Det är en tröskel som jag behöver ta mig över, det gör det svårare för mig att använda mig av metoder som jag vet ger bra resultat om deltagarna verkligen deltar i dem.

    Det var många tankar, det här är något som är otroligt viktigt för mig och som handlar om min yrkeskompetens och respekten för varandra som människor. Tack för att du tar upp det!

    • Lisbeth Rydén
      Lisbeth Rydén says:

      Låter som en bra väg. Även när man möter protester. Även om jag skulle ha synpunkter på att delta vill jag ju varken förstöra stämningen i största allmänhet eller möjligheten för andra att delta. Jag har ju inte mer rätt än andra som väljer att delta. Att bli bemött med argument – att ens tveksamhet blir tagen på allvar – är respektfullt. Det kan fortfarande vara svårt att hantera både för gruppledaren och deltagaren men det är det många saker som är. Känslan av eller risken för att ha blivit utsatt, förminskad eller kränkt minskar sannolikt. Tack för kommentaren, Lisa Moraeus!

Kommentering är stängd.