Få feedback – och le!?

Jag läste en krönika om att ge och få feedback för ett par veckor sedan. Krönikören ställer i ingressen några frågor: ”Vi pratar mycket om vikten av feedback. Men varför är det viktigt? I vilket syfte ger vi feedback? Och inte minst, hur tar vi emot feedback?” Efter att ha läst krönikan tycker jag den viktigaste frågan verkar vara – hur pratar och skriver vi om feedback? De två första meningarna i krönikan, vilket också är stora delar av essensen i krönikan, lyder: ”Feedback är en gåva. Det är en återkoppling vi ger till någon annan i syfte att bidra till dennes utveckling och växande.” Jag tar dem i omvänd ordning.

Påstående 1: ”… återkoppling … i syfte att bidra till dennes utveckling och växande.”

Kommentar: Om feedback alltid ska ha detta syfte innebär det att feedback bara kan ges av den som tycker sig veta att du behöver utvecklas, vad du behöver utveckla samt att du behöver ”växa”. Det går således inte att samtidigt ha en någorlunda horisontell – jämställd – relation till den personen. I så fall skulle man:

  • snarare vara intresserad av hur ”den andre” tänkte, hur man såg på situationen, vilka överväganden man gjorde etc
  • vara fokuserad på det man har gemensamt – arbetsuppgiften, barnuppfostrandet eller vad det nu är – inte primärt på den andres ”växt och utveckling”. Det vill säga utforska hur våra olika handlingar påverkar vår gemensamma förmåga att göra det vi – gemensamt eller var och en – anser rimligt? Hur kan vi tillsammans öka vår förståelse för ”det gemensamma” ur många olika perspektiv och med många nyanser?

Alla i samtalet får fortfarande en massa information om hur olika handlingar påverkar omgivningen men syftet med informationen är inte att få mig eller någon annan att utvecklas, det är att få arbetet att flyta smidigare eller dylikt. Att jag OCKSÅ lär mig en massa om hur mina handlingar påverkar andras möjligheter att göra det de vill göra eller att min förståelse för hur andra kan tänkas tolka mina handlingar ökar och att jag därigenom lär mig något både om mig själv och andra människor – det blir då bara en bieffekt.

Är feedback alltid en gåva att tacka för?

Är vår känsla för den psykiska integriteten inte lika stor som för den fysiska?

Påstående 2: ”Feedback är en gåva. ”Gåvor tackar vi för oavsett vad du gör med den sen.” samt ”Det synes mer vanligt förekommande att vi möts av försvar eller förklaringar när vi ger någon feedback.”

Kommentar: I mitt huvud är det påståenden som sammantaget kommer i strid med vars och ens behov av integritet. Jag ska vara tacksam för att någon vill upplysa mig och utveckla mig?!?! Jag ska inte ge min syn på saken – det är bara bortförklaringar eller försvar (skäms!) – eller stå upp för de handlingar som kanske är både väl grundade, övervägda och avvägda. Nej, nej, nej, Så kan vi inte ha det. Jag ska vara tyst och tacksam för att någon (kanske till och med oombedd) ger mig nåden att få feedback. Jag ska tacka för den som en väl ment gåva.

Jag kan faktiskt inte hjälpa att det känns lika integritetskränkande som att vara tyst och tacksam för uppmärksamheten vid oombedda närmanden – det är ju bara tecken på uppskattning och sådana ska man väl ta emot som en gåva, inte försvara sig emot. Eller??!

Eller är det så att vi tycker att den kroppsliga integriteten är självklar men att den psykiska integriteten har alla rätt att ignorera? Eller vad beror det på? Kan någon hjälpa mig att förstå varför människor – som jag uppfattar karakteriserar sig själva som humanister, säger sig vilja bidra till ett jämlikare samhälle och som vill andra människor gott – så ofta ställer sig von oben de människor de möter och tar sig rätten att ”utveckla” dem (därnere) som inte är lika upplysta som de själva?

Är det en omedveten hantering av språket eller är det en reell konsekvens av de grundvalar på vilket feedback-fenomenet vilar? Om du känner igen dig i beskrivningen – du vill arbeta för ett mer horisontellt samhälle, men säger sådant jag nämner ovan – vad tycker du? Är språket verkligen kongruent med det du vill förmedla? Eller är det dags att ändra språket? Eller på syftet med feedbacken?

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på: