Mobbade chefer

På Karolinska institutet i Stockholm forskas det nu om chefer och mobbning, inte chefer som mobbar utan chefer som blir mobbade.  Om det skrev tidningen Karriär (f d Jusek)  härom veckan, där jag också blev intervjuad om just att vara chef och”mobbad”. Jag har i och för sig aldrig tänkt på det som mobbning, snarare har jag sett det som en maktdemonstration och att något hos min person väckte den viljan. Artikeln kan du läsa här http://www.tidningenkarriar.se/Nyheter/Darfor-vagar-mobbade-chefer-inte-saga-ifran/

Det som är intressant är naturligtvis inte jag, utan det faktum att chefer sällan rapporterar att de blir utsatta. Det är kanske också är en slags normalisering,  chefens vardag är att utstå en ganska hårdhänt behandling och accepterar att det är så, alltså. Samtidigt tror jag att det är svårt att balansera mellan det man känner och den roll man har. Många chefer tiger och lider och när man tänker närmare på saken, så är det absurt.

Självklart är det också svårt att värja sig. Undanhållande av information, ”skitsnack” bakom ryggen, förminskande uttryck, tystnad, det finns många exempel. Sådana beteenden som man normalt aldrig skulle acceptera. Sådana beteenden som man i sitt privatliv aldrig skulle acceptera. Egentligen är det fantastiskt hur illa människor tillåter sig att bete sig mot kolleger och chefer på ett sätt som man aldrig skulle tillåta sig att göra i andra sammanhang.

Jag minns att jag vid ett tillfälle började räkna antalet gånger som jag inte fick ordet först på ledningsmöten. Det kanske kan verka banalt eller löjligt, men det är det inte. Därför att det är uttryck för förminskning. Jag satte mig på olika ställen vid konferensbordet, men det hjälpte inte. Jag fick fortfarande inte ordet först. Jag fortsatte att räkna till dess att jag uppnått 17 streck. Då gick jag till chefen över mig och frågade om hen var medveten om detta. Hen blev chockad över sin egen omedvetenhet. Och ändrade därefter ordningen på mötena. Det var hedervärt och visar på att allt inte sker med beräkning.

En chef vars chefer t ex lovade resurser för speciellt ändamål, men sedan struntade i det, är en annan och mycket värre historia. De utsatte chefen systematiskt för mobbning och försvårade hens arbete i sådan grad att det blev omöjligt för hen att utföra sitt arbete. De lämnade hen helt i sticket. I det här exemplet slutade det ganska illa.
Ett annat exempel är när personalen baktalar chefen och ger hen namn, kritiserar och beter sig nedlåtande,  men inte står för det. Det går inte att värja sig emot sådant. En gruppledare hörde personalen på en arbetsplats, nästan dagligen tala illa om och förlöjliga avdelningschefen. Gruppledaren sa alltid till, men det hjälpte inte. Till sist fick gruppledaren hugga tag i en av de drivande i hetsjakten och ge hen en direkt order att sluta upp med det om hen inte själv ville råka illa ut. Efter det upphörde baktalandet, åtminstone i gruppledarens närhet.
Så, varför tar inte chefer bladet från munnen?

Enligt mitt sett att se på saken, handlar det om att inte visa sig svag. Svag är lika med oduglig. Men självklart är det inte så det är. Man är inte oduglig för att andra beter sig kränkande. Det handlar om helt andra saker. Till exempel tror jag att många slentrianmässigt talar illa om chefer. Istället för att hantera sina egna svårigheter projicerar man dem på sin chef. Chefer är liksom till för att bära skulden för mycket som man själv är missnöjd med. Det är dessutom alltid allvarligare om en chef gör fel än om någon annan gör det. Som om chefer inte är människor.

Att det finns dåliga chefer, är ju inte särskilt konstigt. Det finns dåliga av alla sorter. Dåliga medarbetare, lata medarbetare, elaka chefer, chefer som är ointresserade av sin personal, lata chefer o s v. Men det innebär inte att man får bete sig hur som helst mot varandra ändå. Att vara mänsklig är ingen dödssynd. Att ha brister är heller ingen dödssynd. Men vill man att människor ska utvecklas och bli bättre, behöver man vara modig.  Istället för att baktala eller försvåra för en annan människa behöver man lära sig att ge feed back (eller feed forward). Och att göra livet surt för en underchef, för att man tycker illa om, inte förstår eller känner sig hotad av denna, visar bara på egen svaghet. Och effekten är en knäckt människa. Vill man leva med det?

Och inte minst, att vara annorlunda, att stå utanför normen, innebär inte heller att man är en dålig människa/chef. Det innebär bara att man inte är som andra förväntar sig. Och sist. Det är ett lika allvarligt arbetsmiljöproblem om chefer blir utsatta som när en medarbetare blir det, därför att chefer också är arbetstagare och människor.

Cecilia Sahlström
Senaste inläggen av Cecilia Sahlström (se alla)