Yttrandefrihet – frihet och (ibland) förbannelse

Yttrandefrihet rör kanske inte direkt arbetslivet, men det rör och berör oss alla och har i vart fall indirekt med arbetslivsfrågor att göra. Jag tycker ämnet är otroligt viktigt att lyfta.
Senaste veckan, efter attentatet i Köpenhamn där en judisk man blev mördad, har diskussionernas vågor svallat på sociala media. Å ena sidan har människor om inte förespråkat så i vart fall tyckt att yttrandefriheten har gått för långt och bör begränsas. Å andra sidan har andra drivit det så långt att det faktiskt snuddar vid brott.
I sådana debatter går sakligheten förlorad och debatten drivs av personligt kännande och tyckande.
Visst kan man tycka att yttrandefriheten används som något att gömma sig bakom för att på laglig grund provocera människor till det yttersta. Och därmed finns det också människor som ser en orsak att använda våld – terror-  som motmedel. Det är naturligtvis  ett oerhört högt pris att betala för att vi ska ha rätt till yttrandefrihet.
Men är det verkligen syftet med grundlagsskyddet?

Om vi vänder oss mot världen, så ser vi att i människor i ett stort antal länder kämpar för rätten att yttra sig,  med risk för sina liv. Ta t ex den saudiarabiske ynglingen som p g a att han skapat en blogg där han bland annat talar i kvinnors sak, blev dömd till 1000 piskrapp och 10 års fängelse. Eller i länder där man yttrar sig kritiskt om den politiska eller religiösa makten och därför blir utsatt för repressalier på ett eller annat sätt, man kan t o m dömas till döden. Här, i en demokratiskt stat som Sverige, har vi möjligen på grund av exempelvis kritiska yttranden i media om arbetsgivare, utsatts för repressalier – vilket är nog så allvarligt.  Men vi har i alla fall en grundlag som ger oss rätten att vara kritiska, att yttra oss på ett kritiskt sätt, vare sig vi väljer satiren, raljansen eller annat sätt att uttrycka vår kritik på.  Vi lever i ett land där religion är separerat från stat, vi är sekulariserade.
Men så ser det alltså inte ut för alla, om vi blickar ut mot världen.

Visst är det fasansfullt vilka konsekvenserna  yttrandefriheten kan få och det är också därför man började diskutera huruvida det är okej med en obegränsad rätt eller inte.
Men är det verkligen yttrandefriheten som är problemet? För min egen del kan jag inte se att det finns anledning över huvud taget att ändra på det eller begränsa rätten.
Begränsningarna i friheten finns lagstadgat.  Du får exempelvis inte hetsa mot folkgrupp, inte diskriminera någon individ på grund av  kön, könsidentitet eller -uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller  ålder, inte heller förtala annan person.Där går gränsen för vad yttrandefriheten tillåter oss att säga. Nog så viktigt att förstå. Yttrandefriheten ger oss alltså INTE rätten att kränka individer eller grupper av människor hur som helst.
Men yttrandefriheten  kan alltså inte användas för att begå brott!. Samtidigt är det inte brottsligt att häckla religion eller makt som sådan. Att man i sådana fall blir (eller känner sig) kränkt, som t ex religionsutövare eller som makthavare, får man tyvärr tåla.

Däremot kan jag tycka – med utgångspunkt från det egna ansvaret – att det är viktigt att ändå tänka på vad det är jag vill åstadkomma med det jag yttrar. Är det för att reta upp enstaka människor eller för att jag hatar ett visst parti, en viss religion eller är det för att jag finner det viktigt att visa på avigsidorna av makten, religionens inflytande
e t c.  Skälen skiljer sig åt.  Att det är viktigt att vara medveten om vad jag gör och varför jag gör det, är det väl ingen som helst tvekan om.

Samtidigt måste vi ju värna om det som många kämpar för med livet som insats. Att begränsa yttrandefriheten vore att skjuta oss själva i foten. Och vem ska avgöra vad som är lämpligt eller inte lämpligt? Vill vi ha ett samhälle där vi måste trippa på tårna av rädsla att trampa andra på tårna?
Begränsningarna finns ju redan. De räcker. Resten är upp till individerna att ta ställning till och ta ansvar för. Är det onödigt att säga något, så säg det då inte. Ta hänsyn till varandra.
Men låt inte våldet bli härskare över vad vi får säga eller inte säga, uttrycka i konst eller inte uttrycka i konst (vad jag tycker om Vilks är en helt annan femma och det berör jag inte här), skriva eller inte skriva……

 

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström driver sedan 2011 företaget Lyft Kreativt Ledarskap AB. Hon är ledarskapsutvecklare, mentor/coach och föreläsare. Dessutom är hon involverad i integrationsarbete. Sin bakgrund har hon dels inom utbildningsbranschen och dels inom Polisen, där hon under flera år har varit chef och ledare. Cecilia är också i stunder flitig kortnovellist, ibland journalistisk skribent och alltid aktiv motionscyklist.

Latest posts by Cecilia Sahlström (see all)