Yrke och identitet
Under nästan 20 år arbetade jag som polis.
Polisyrket är starkt sammankopplat med ens identitet och det innebär att de allra flesta inte säger sig arbeta som polis. Nej, man säger ”Jag ÄR” polis.
Man kan ju fråga sig vad det är som gör att man inom vissa yrken säger att man ÄR sitt yrke.
Det är nu 3 år sedan jag slutade min anställning, men jag har fortfarande ganska nära till min identitet som polis. Bland annat kan det lätt slinka ur mig ett ”vi”, när jag talar om Polisen i allmänhet. Jag känner mig alltid hemma när jag kommer in på en polisstation. Jag håller ett öga på folk som gör något som ser misstänkt ut, som t ex igår när jag åkte ut från Malmö och såg en skock män som stod utanför ett antal bilar och argumenterade, MITT på gatan! Hade det inte varit så många bilar bakom mig hade jag nog saktat in för att kunna se registreringsnumren. Men nu gick inte det.
Jag tänker själv att det här handlar om att vissa yrkeskårer är så sammansvetsade att det är lätt hänt att yrket blir ens identitet. Ett annat skäl kan väl vara att skiftarbete gör det svårt att få ett fungerande socialt liv med andra än dem man jobbar med. En period inverkade mina arbetstider på tre av fem helger, på ett eller annat sätt.
Det kan också handla om att yrken som är sammankopplade med människor blir mer påtagliga i fråga om moral, samvete, rättspatos, hjälpande o s v. Lite som ett kall – fast alla jag känner aldrig skulle säga att det är ett kall. En lärare är alltid lärare, en sjuksköterska är alltid sjuksköterska, en polis är alltid polis. Alltså även privat. Man kan liksom inte gå förbi en människa eller vara i ett sällskap utan att agera som sitt yrke om något händer som kräver det.
Jag slipper nästan aldrig undan tusen frågor om lag (nästan alltid om trafiklagstiftningen), rätt, fel, vapen, makt med mera. Inte heller slipp jag undan frågor om varför polisen ägnar sig åt det ena och inte det andra eller till och med angripen verbalt för för sådant som Polisen i allmänhet gör eller några enstaka poliser agerade vid något specifikt tillfälle.
Jag kan mycket väl tänka mig att sjukvårdspersonal får ungefär liknande frågor och bli angripna för alla fel som begås inom deras verksamhet.
Gäller detta också för andra yrkeskategorier? Och är yrkesidentiteten lika stark hos alla yrkesgrupper?
Ibland tänker jag att min polisidentitet aldrig kommer att gå över. Att jag för evigt ÄR polis! Vad tror ni?
För övrigt är det min födelsedag idag så nu tänker jag göra det man ska på en födelsedag! :)
Solen skiner!
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015
Grattis på födelsedagen!
Polis är du nog alltid. Du har ju examen från PHS. Nu har du valt att inte vara aktiv i din gärning som Polis. Men examen har du och det skall du vara stolt över.
Varför man väljer att gå vidare till andra utmaningar har sina orsaker. Då jag själv har valt ett yrke med en specifik utbildning och skolning så förstår jag dina funderingar. När jag gick på officershögskolan -91 så hade vi ett antal pass i denna frågan. När kan man säga att man är officer och inte?
För mig är svaret ganska enkelt. Hur skall man kunna vara föregångsman endast på tjänstetid om man inte kan vara det på övriga timmar på dygnet? Detta medför inte att jag också har mina brister – men jag försöker.
Jag tycker att det är viktigt att vara stolt över det som du har gjort. Det är en del av den du är idag.
Blir längtan för stor får du satsa på ett envarsgripande!
Men tänk på att: ”den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman!”
Tack Patrik!
Jag är stolt över mitt forna yrke. Verkligen! Det var mest en fundering över just det faktum att vissa yrken jobbar man inte i, utan man ÄR.
Och hahaha, jag tar med mig ditt tips och ska komma ihåg det när längtan blir för stor! :)