Är du en elefant?

Jag har börjat prenumerera på lite olika tidningar då jag tänkte att det var ett bra sätt att ta reda på vad det pratas om inom olika professioner och branscher. Därav råkade jag läsa Personal & Ledarskap nr 7/8 2012 i veckan. En del artiklar där fick mig att tänka att det vore bättre om jag inte visste vad som pratas om…

Bland annat var det en psykolog som svarade på en fråga från en läsare om varför de hade roligare i teamet när de hade ett tydligt mål. Psykologen hänvisade till en metafor av socialpsykologen Jonathan Haidt där han liknar oss människor vid elefanter som har en ryttare. (Till skillnad från andra djur som bara kan liknas vid elefanter utan ryttare.)

”Elefanter går på känsla, vana och inspiration. Om det finns trösklar så stannar elefanten gärna. […] Det är bara när ryttaren tydligt kan visa vart vi ska som elefanten kan övertalas. Vi behöver mål. Dessa mål måste vara specifika. […] ett synligt mål i stil med  ”Vi ska få 90% nöjda kunder. På den här tavlan kan alla se hur vi ligger till”, underlättar för elefanten. Kombinerat med ett konkret beteende i stil med ”Fråga en kund om han eller hon är nöjd” gör att målet förvandlas från något luddigt i framtiden till något konkret som sker idag. Målet ni hade under er treveckorsperiod är ett bra första steg, kanske ni kan bryta ner det i ännu mindre delar. Veckomål, dagsmål eller prioriterade beteenden?”

En krönika på samma uppslag betonade vikten av att medarbetare behöver få direkt respons på sina kompetensutvecklingsinsatser. Gärna med tester mellan tillfällena så man kan se hur man ligger till – gärna på ett visuellt, grafiskt sätt. Krönikören menade också att individuella kompetensutvecklingsplaner kräver initiativ och engagemang från ledningen och tillägger att medarbetarna behöver stöd både för att ta fram och för att följa sin plan.

Jag blev nästan helt knockad. Pratar folk så här? Går metaforerna hem? Gör vi ingenting om vi inte har ett KONKRET, SYNLIGT mål nedbrutet till ”veckomål, dagsmål eller prioriterade beteende”’? Vart tog skaparglädje, bedömningsförmåga, professionell stolthet vägen? Kan vi inte längre själva förstå vad som behöver göras? Förstår vi inte längre själva vad som är ett gott arbete – UTAN att det ska/kan mätas och följas upp? Vill vi verkligen se oss som varelser som vilset lufsar kring eller tvärt stannar upp utan förmåga till att skapa mening eller mål i våra (arbets)liv?

Hallå?!?! Är det jag som är tokig eller vad tycker ni? Hur vill du bli tilltalad och betraktad av dig själv och av din omgivning? Grundar sig inte hela resonemanget ovan på att de som skriver egentligen ser oss som elefanter utan ryttare? Som ska formuleras mål åt och som ska mätas och följas upp så vi fattar om vi gör ett bra jobb, eller kanske snarare gör nå’t över huvudtaget? Hallå?!?!

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:

Latest posts by Lisbeth Rydén (see all)

3 Kommentarer
  1. Camilla Ländin
    Camilla Ländin says:

    Haidt är väl moralpsykolog verkar det som, och har tydligen fått en del kritik (enligt wikipedia…) Tycker det var en totalt vansinnig metafor!
    Däremot är jag ju en stor vän av att sätta upp tydliga, SMARTA mål, för jag tror också att gruppen och verksamheten blir mycket bättre då.

  2. Lisa Moraeus
    Lisa Moraeus says:

    Elefanter är smarta och vackra djur. Tycker att liknelsen är en förolämpning, inte bara mot medarbetarna utan också mot elefanterna. :)

    Håller med Camilla om att gemensamma mål är en bra start för att komma framåt. Tycker också att den här artikeln i Jusektidningen är intressant: Förväntad belöning dödar kreativiteten. http://www.jusektidningen.se/Arkivet/2012/3/Forvantad-beloning-dodar-kreativiteten-menar-psykolog/

    Vi är ju människor, inte maskiner. Känns som att ledarutvecklingsteoretikerna glömmer det ibland.

  3. Fredrik Lundqvist
    Fredrik Lundqvist says:

    Ja nog talar människor på detta sätt. Tänk bara tanken att man inte skulle ha mål för verksamheten.
    Min hypotes är att målen blivit allt viktigare när chefer kommit längre från verksamheterna. Tidigare hade Handelsbanken exempelvis inte traditionell budgetstyrning utan mycket ansvar låg på de enskilda kontoren. De har aldrig på samma sätt som övriga banker hamnat i djupa svackor men verksamheten har trots det gått mycket bra.
    Går det inte att tala med varandra om konkreta situationer får man måla utopier om framtiden.
    Omdöme blir då begränsat till en regeletik och både chefer och ”medarbetare” tycks förlägga sin trygghet och yrkesstolthet till att följa reglerna. Konsekvenser i verksamhet har de i egentlig mening inget ansvar för.

Kommentering är stängd.