Kvinna och chef i en mansdominerad organisation
”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar kvinnor” är ett uttryck jag hörde för många många år sedan. Jag tror till och med att det finns en bok med den titeln.
Man kan tycka vad man vill om uttrycket, men det har inte uppstått ur tomma intet – enligt principen ”ingen rök utan eld”. Även om jag från första början förstod innebörden av uttrycket – det är ju inte särskilt svårt – kom jag kanske inte i kontakt med fenomenet förrän jag blev chef inom en mansdominerad organisation, som Polisen. Plötsligt fick uttrycket alltså andra dimensioner än tidigare.
Med ens blev det klart för mig att som kvinna och chef i en organisation där män härskade och alltid har härskat, är det inte alldeles självklart att bli stöttad av andra kvinnor. Och naturligtvis har jag funderat mycket på det. Jag har också läst en hel del i ämnet, men jag är inte så säker på att det någonstans har getts några lösningar! Själv jobbar jag ständigt för ökad förståelse för varandra i t ex chefsgrupper. Och om behovet av att vara varandra till stöd.
Men en sak är säker och det är att det inte är enkelt att vara kvinna och chef i en mansdominerad organisation, oavsett vad det beror på.
Jag har träffat många kvinnor som säger att det är mycket lättare att samarbeta med män än med kvinnor. Är det så? Eller kanske snarare, vad beror det på? Är män bättre på att stötta varandra, bättre på att vara goda och stöttande samarbetspartners? Eller är det något annat som ligger till grund för att kvinnor i det här fallet, tycker att det är lättare att samarbeta med män?
Är kvinnor mer concensusinriktade än män och därför inte gärna ser att en annan kvinna från den egna gruppen sticker upp huvudet eller ut hakan? Eller är det en fråga om Jantelag, att avund är en grund för detsamma? Är det då så att män är mer fogliga och därför inrättar sig i en hierarkisk ordning och därför också är både accepterande och stöttande avseende manliga chefer?
Följaktligen skulle det alltså vara så att det är skillnad på manligt och kvinnligt. Men det finns ju ganska gott om forskning som pekar på att så inte är fallet. Så vad ska man tro?
Mina egna upplevelser är oavsett om det är förenklingar, att män väljer män. Och kvinnor väljer också män.
För många år sedan läste jag en artikelserie som handlade om mänskligt beteende – i DN. Det var en psykolog som sa att allt handlar om kön och fortplantning. Även på en arbetsplats existerar kampen om bästa hannen! Någon form av darwinistisk inställning till människan, antar jag. Och tror inte på det. I alla fall inte ensamt. Alltså att kvinnor slåss om hannar och därför inte stöttar varandra. Det förefaller en smula biologiskt för min smak! Och i så fall, i en så mansdominerad miljö som min arbetsplats, finns ju inte behovet av att slåss om männen, eftersom de är i överväldigande majoritet.
Däremot tror jag att om en kvinna blir chef i en organisation som är mansdominerad, infinner sig hos denna kvinna känslor av sårbarhet och utsatthet. Som en konsekvens av att hon tror att hon måste leva upp till ett visst ideal för att bli accepterad bland männen. Sårbarheten gör henne också rädd, för att inte ”få vara med”. Det kan i sin tur skapa antipatier mot andra kvinnor, som genom sin blotta existens påminner om att det är viktigt att inte tillhöra minoriteten och därmed riskerar att inte klara av sitt uppdrag.
Samtidigt vet jag inte om det är det som är skälet till att det är svårt att vara kvinna och chef i en manligt dominerad miljö, heller.
Min erfarenhet är i vart fall att som kvinna och chef i den här miljön, känner man sig tämligen ensam. Det är svårt att få gehör för sina idéer, svårt att komma till tals och höras. Det bullras väldigt mycket, det ryggdunkas och det förekom mycket uppmuntran. Männen emellan. Som om kvinnor som får inträde, ändå inte får inträde i de inre rummen! Det är nog också kulturellt betingat, d v s hur återspeglas organisationskulturen i människor beteenden. För inte så länge sedan, såg jag en intervju med en kvinna som arbetat som ingenjör och chef på ett bygge. Hon slutade sin tjänst där. Hon stod helt enkelt inte ut med jargongen, med att ”grabbarna” förminskade henne, just för att hon var kvinna. Hon stod inte ut med nakenbilder på omklädningsrummen o s sv.
Ett av problemen är att det inte alltid är så tydligt som det var i ingenjörens fall, man kan utsättas för betydligt mycket subtilare ”angrepp” – och det är också svårt att så att säga bevisa någonting. Ibland är det till och med svårt att sätta fingret på vad det är man upplever och man kan börja tänka ”jag inbillar mig” – fast man någonstans vet att det inte är sant. Jag har ett flertal exempel på förstörda karriärer, sjukskrivningar mm. Jag har exempel på hur man lyckats totalt ramponera kvinnliga chefers möjligheter att göra ett gott jobb och därefter beskyllt dem för att vara odugliga.
Vad kan man göra? I många fall tror jag att det just handlar om att stötta varandra – och då är det ju inte nödvändigt att det ska vara så att det är kvinnor som stöttar kvinnor. Man borde jobba mer på att chefer stöttar varandra, att man inte riktar in sig så mycket på konkurrens. Alla har att vinna på gemensamma krafter.
Berätta gärna om dina egna erfarenheter!
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015