Vad driver dig till att göra ett gott jobb?
På förekommen anledning vill jag idag lyfta frågan om vad som driver oss människor att göra ett bra jobb.
I veckan som har gått har jag fått tillfälle att ställa mig den frågan även om jag inte har gjort det direkt till dem det har berört. Kanske borde jag ha gjort det.
Jag tror att drivkrafterna är beroende av ett antal saker: Yrkesval, personlighet, belöningssystem (internt och externt) och hur väl supporterad man är för att kunna göra sitt jobb på bästa sätt.
Om man tar sjukvården som exempel på arbetsplats tycker jag mig se att de flesta som jobbar där drivs av viljan att hjälpa andra människor till ett bättre liv. Ett friskt liv.
Ett problem verkar dock vara att de som arbetar praktiskt för att vårda människor inte längre har någon support runt omkring sig, vilket innebär att såväl läkare som sjuksköterskor måste utföra ett stort antal administrativa uppgifter. Är det inte att använda resurserna på fel sätt och väldigt dyrt? Naturligtvis förstår jag att det handlar om ekonomi, men är det verkligen ekonomiskt att använda högutbildad och dyr arbetskraft till administrativa uppgifter, när deras yrkesval utgår från någonting helt annat dessutom? Är det inte så att att man ska göra det man är bra på? Svaret på den frågan är enkel. Jo.
Men nåväl, jag har trott att de flesta som arbetar inom människoyrken, d v s jobb där man har med människor att göra, drivs av viljan att hjälpa andra. Det finns naturligtvis andra incitament till att välja t ex läkaryrket: utmaningar, status och hög lön. Eller till att vara t ex polis. Det är spännande, man har mer makt än andra o s v. Men i grunden, du kan inte arbeta med människor om inte viljan att göra andra gott finns. Samtidigt som jag konstaterar det, måste jag ändå ställa mig frågan om det verkligen är så att alla som arbetar med människor verkligen är intresserade av desamma? Föregående veckas upplevelser har fått mig att tvivla på att jag har haft rätt-
Det handlar om individer som faktiskt har makt över andras liv, men inte gör sig mödan att visa vare sig sin kompetens eller ta andras nöd på allvar.
Så vilka drivkrafter styr deras arbete då? Jag vet faktiskt inte.
Jag frågade en annan vän, som inte arbetar med människor om vad som driver hen till att göra ett gott jobb. Svaret var: ”ångest, plikt, viljan att bli sedd och bekräftad”. När jag tänker på mig själv skulle svaret bli ett annat: ”viljan att göra väl, önskan om ett bättre samhälle, glädjen i att glädja andra, äventyret, utmaningarna och inte minst att det är roligt att stå på scenen (i centrum?)”. Självklart handlar det också om att bli sedd och bekräftad. Men jag drivs inte av ångest och plikt. Känner jag mig inte engagerad gör jag inte ett bra jobb och det tror jag gäller för alla.
Gångna vecka har jag i vart fall sett helt andra sidor (som vare sig handlar om plikt eller glädje) hos yrkesmänniskor. Och det gör mig ledsen och besviken.
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015
Tack för ett engagerande inlägg, Cecilia.
Ja, visst undrar man ibland vad det är som gör att en del människor arbetar i branscher där huvuddelen av arbetet består just i att möta – människor.
Jag hoppas och tror att det från början hos alla som väljer att jobba med människor, finns en önskan om att göra något gott för andra. Jag tror också att det snabba tempot i arbetslivet och bristande resurser gör att engagemanget – känslan som först drev mig att välja att jobba med människor – ofta förstörs av allt som jag ”måste” göra istället för att vårda/stödja människor.
Och när det blir allt svårare att byta jobb, så väljer alltför många att vara kvar på sina arbetsplatser trots att engagemanget har bytts ut mot uppgivenhet och nonchalans, ibland dessutom arrogans. Och detta gör att de som verkligen behöver stöd och hjälp, får ingen eller betydligt sämre, hjälp och stöd från samhällets instanser.
Så – kontentan av detta blir att vi behöver vara många som arbetar för ett Gott Arbetsliv.
Jag önskar dig en riktigt fin – och solig – vecka!
/ Eva Winje Algehov