Ansvar – ett inlägg i skoldebatten

Eleverna i klassrummet stökade runt, kastade suddgummi och glåpord på varandra. Ellen stod längst fram och väntade. Hon var trött, evinnerligt trött på att vara lärare. Ibland hade hon önskat vara lite mindre kontrollerad. Hur många gånger hade hon inte haft lust att skrika åt dem.  Men hon var inte den sortens lärare, som höjde rösten.
Det var ju bra, förstås. Det ska inte behövas, brukade hon säga till sina kolleger. Problemet var att hon ständigt kände sig tillkortakommen. Eleverna tycktes inte ha respekt för henne.
Ellen hade kolleger som eleverna hade respekt för men som faktiskt aldrig någonsin höjde rösten. De behövde det helt enkelt inte.

Många gånger hade de diskuterat vilket ansvar som egentligen vilade på dem som lärare. De flesta hade ju blivit lärare för att de gillade ungarna och för att de verkligen gillade rollen.

Ellen hade börjat sin lärarbana med stor entusiasm. Hon älskade faktiskt sitt yrkesval. I början. Numera saknade hon  engagemang. Situationen kändes hopplös när halva hennes lektioner gick åt till stök. Och utanför lektionstid gick all tid åt till att administrera än det ena än det andra. Hon kände sig aldrig riktigt tillfreds.

Ellen satte sig med en suck på en stol i personalrummet. En kollega tittade bekymrat på henne.
-Hur är det?
-Jag ger upp, sa Ellen.

-Du har ansvar för en bunke elever och för deras lärande. Du kan inte ge upp.
-Jag vet, men du anar inte hur trött jag är. Jag passar inte som lärare. Jag är en mesig, tråkig lärare som ingen lyssnar på.

-Det är du inte alls, sa kollegan med emfas. Men du är för snäll. Du låter dem ta över.
-Låter dem ta över, det gör jag inte alls. De tar över. Punkt. Jag vet inte ens hur jag ska få dem att lugna sig. Jag vet egentligen ingenting annat än att jag en gång var så naiv att jag trodde att läraryrket gick ut på att lära ut, till elever som skulle sitta som ljus och lyssna på allt jag säger, elever som vill lära sig, som vill utvecklas.
Ellen skrattade bittert.
-Sicken idiot jag var, fortsatte hon. Egentligen vill jag bara skrika åt dem. Jag skulle vilja ta linjalen och bara dänga runt.  Och sen gå därifrån. Men jag är för ansvarsfull. Jag kommer att stanna, och jag kommer att stå där vid katedern och låta tiden rinna mellan mina fingrar. Och elevernas tid gå till spillo.

Kollegan funderade en stund.
-Det du har ansvar för, min kära vän och kollega, det är att du inte själv går under. Först och främst.
Ellen nickade. Hon behövde vila och tänka.

Dagen var slut och Ellen tog sina saker och gick ut i den doftande våren.
Ansvar. Vad det innebär vet jag inte längre, tänkte hon.

Hon sov oroligt den natten.

Nästa dag gick hon åter till sin arbetsplats. In i lärarrummet, för en hastig kopp kaffe. Direkt till lektionssalen därefter. Inte ens ett toalettbesök emellan.

Hon ställde sig längst fram. Eleverna skuffades och buffades, gapade och kastade suddgummin och glåpord omkring sig. Hon tittade på dem. Vände sedan på klacken och gick ut ur salen. Stängde dörren och gick raka vägen in till rektorn.

När hon åter klev in i klassrummet, satt alla elever tysta. Deras uppmärksamhet riktad mot Ellen.
Klassens stöddigaste flika stirrade stint på henne.

-Vi hajar, sa hon.
-Vad förstår ni, sa Ellen. Hon tittade flickan stint i ögonen, tillbaka.
-Att du är trött på oss. Att du gick iväg för att vi skulle fatta.

-Ja, jag är evinnerligt trött på ert bråkande och stökande. På att ni inte tar ansvar för er egen utbildning och på att ni är så respektlösa mot er själva, varandra och mig. Men mest av allt är jag trött på att jag inte kan ge er vad ni behöver. Jag gick inte iväg för att ni skulle fatta, utan för att säga upp mig.

Flickan och alla andra i klassen gapade.

Utan ytterligare ord, lämnade Ellen klassrummet. Gick in i lärarrummet och tog sin jacka som fortfarande var blöt efter ösregnet  på vägen till skolan och sin kasse med böcker.
Nu har jag tagit mitt ansvar. Tänkte hon när hon stängde porten till skolan och gick de fyra trappstegen ned och ut i friheten.

 

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström driver sedan 2011 företaget Lyft Kreativt Ledarskap AB. Hon är ledarskapsutvecklare, mentor/coach och föreläsare. Dessutom är hon involverad i integrationsarbete. Sin bakgrund har hon dels inom utbildningsbranschen och dels inom Polisen, där hon under flera år har varit chef och ledare. Cecilia är också i stunder flitig kortnovellist, ibland journalistisk skribent och alltid aktiv motionscyklist.

Latest posts by Cecilia Sahlström (see all)