Är det okej att kritisera sin arbetsgivare i media?

Var går gränsen mellan saklig kritik och smutskastning av en specifik arbetsplats? Vilka drabbas?
Just nu pågår en debatt, både på FB och i media, om hur det står till inom sjukvården, mer specifikt hur det står till med Universitetssjukhuset i Skåne SUS.

Det är inte helt oproblematiskt. I en demokrati måste människor ha rätt att vara kritiska mot offentlig förvaltning, eftersom offentlig förvaltning ytterst styrs av politiker, som är valda av medborgare. Det är en självklarhet.

Men hur ska man ställa sig till kritik som blir medial och offentlig och kommer från insidan, d v s från medarbetare? Det är inte helt lätt att förhålla sig till, tycker jag. Oavsett om kritiken är riktig eller ej. Varför är det problematiskt? Ett perspektiv  är det väldigt många som arbetar inom låt säga SUS, som också känner att deras arbetsplats blir nedsvärtad och därmed kan effekten bli att anställda upplever att deras arbete inte är någonting värt. Ett annat perspektiv är att kritik bör lyftas inom en organisation för att få effekt. Och ett tredje perspektiv är frågan vilken effekt kritiken får, då risken är att det uppstår förtroendekris mellan medborgarna och den offentliga verksamheten. Det kan i sin tur bli förödande.

Vad som händer när de kritiska får sina röster hörda i media är att det kan uppfattas som om dels alla håller med dem och dels att sjukvården (i det här fallet) är fullständigt undermålig.

Är det positivt? Jag ställer mig tveksam till det. Dels för att jag vet att många är mycket nöjda med svensk vård och dels att jag vet att många inom sjukvården älskar sitt arbete och tycker de gör en viktigt och stor insats.
Här en länk till en intervju (gjord av region Skåne) med regiondirektör Jonas Rastad http://www.youtube.com/watch?v=FanIkdWdwSc&feature=share . Han har en del poänger i sitt resonemang.

Risken är att kritiken blir väldigt ensidig. Att de som inte håller med kritikerna helt och fullt, får mycket lite gehör för sin inställning.  Samtidigt är det fullt förståeligt att medarbetare som inte får gehör inom organisationen använder media istället. Och i förekommande fall är det också den enda vägen för att få gehör över huvudtaget.

Ett annat exempel på offentlig förvaltning som utsätts för många kritiska synpunkter är Polisen. Men där tycker åtminstone jag att man möter raka motsatsen. Alla håller sin myndighet bakom ryggen och försvarar allt som görs med näbbar och klor. Det är inte heller sunt. Särskilt inte som en undersökning visade att 6 av 10 poliser inte vågar vara kritiska mot sin arbetsgivare, av rädsla för repressalier.

Jag själv har ju varit oerhört kritisk till hur Polisen i Sverige är ledd. Men samtidigt tycker jag inte att Polisen är betjänt av att allting behandlas medialt. Ibland tror jag nämligen mer på att man för en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare internt. Självklart måste offentlig verksamhet granskas, och i många fall måste allmänheten få veta vad som sker inom det offentliga, särskilt när människor drabbas eller när brott har begåtts.

Man kan konstatera att det är en svår balansgång, att förhålla sig kritisk och samtidigt inte skjuta över målet. Ingen är betjänt av havererad offentlig förvaltning men alla är betjänta av förbättringar, god arbetsmiljö och goda förhållanden för allmänheten.

 

 

 

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström driver sedan 2011 företaget Lyft Kreativt Ledarskap AB. Hon är ledarskapsutvecklare, mentor/coach och föreläsare. Dessutom är hon involverad i integrationsarbete. Sin bakgrund har hon dels inom utbildningsbranschen och dels inom Polisen, där hon under flera år har varit chef och ledare. Cecilia är också i stunder flitig kortnovellist, ibland journalistisk skribent och alltid aktiv motionscyklist.

Latest posts by Cecilia Sahlström (see all)